”Two for two” här i London?


En av många snackisar här i London är Chris Björins nominering till pokerns Hall of Fame borta i USA: den förste och hittills ende svensk som någonsin varit aktuell i detta illustra sammanhang. Chris själv bevarar sitt sedvanliga diskreta, blygsamma lugn och viftar bort ämnet; men i mångas ögon, inte minst mina, vore han värd detta erkännande efter årtionden av träget och framgångsrikt slit som ”pokerarbetare”, vilka inkluderar – spänn fast säkerhetsbältet nu – cirka 170-180 finalbord i de stora internationella sammanhangen! Ni alla unga onlinehotshots har en bit kvar...

De övriga nominerade, efter att först allmänheten fått rösta och lämna förslag och sedan nomineringskommittén gallrat bland bidragen, är (i bokstavsordning) David Chiu, Eric Drache, norske legendaren Thor Hansen, George Hardie, Jennifer Harman-Traniello, John Juanda, Tom McEvoy, Scotty Nguyen och Brian ”Sailor” Roberts (den senare död 1995 men med en VM-titel i 1975 års WSOP). Att notera är att Harman, Juanda, Nguyen och McEvoy var nominerade även 2011.

Vad krävs för att bli nominerad till Hall of Fame? Jo, enligt statuterna att man måste vara minst 40 år gammal, ha spelat poker mot ”top competition”, ha spelat om höga insatser, och ha förtjänat ”sina jämlikars respekt”. Även icke-spelare kan komma i fråga, men måste då ha bidragit till spelets utveckling och tillväxt ”med bestående resultat”.

De ovannämnda tio finalisterna kommer nu att granskas närmare av de 18 medlemmar i Hall of Fame som är i livet (av de totalt 42 som valts in under årens lopp, ett antal av dessa postumt) samt av en 18 medlemmar stark mediapanel, varefter en intern omröstning hålls. Huruvida Chris ”Docke” Björin uppnår denna eviga ära som står på spel, och för mig gärna i sällskap med Thor Hansen, kommer att tillkännages i oktober i samband med att finalbordet i årets WSOP Main Event spelas i Las Vegas.

Och själv bestås jag med en avsevärt blygsammare hedersbetygelse, men likafullt välkommen ändå, när jag av Erik Sylvén ges andraplatsen på veckans All-Inne-lista på sajten Pokerlistings för att ha snickrat ihop det nya pokerturneringsformatet MMHU. Erik är till och med vänlig nog att säga att ”vi tror att det kan bli riktigt stort” – och blir det så, är jag förstås glad och tacksam. Först den renodlade terminatorturneringen ”Buy-In Hunter” som jag skapade för Unibet 2007 (mitt originalnamn var dock det något råare ”Assassin Tournament”), och nu MMHU. Hmm, finns det något mera pokerturneringsformat som jag saknar och kan konstruera? :-)

Men denna lördags huvudnummer i poker här är förstås dag 2 i Unibet Open i London, till vilken 130 spelare har överlevt av de ursprungliga 315 som startade dag 1A och 1B. Fjorton svenskar är kvar av cirka två dussin startande, och nu gäller det: i dag ska det spelas ned till finalbordets nio, och 36 deltagare kommer att hamna in the money. Borta i fjärran hägrar förstås förstapriset på 85050 pund, bortåt en miljon kronor. 

Matchen drar igång strax efter 12.00 och en av de svenskar som går bäst är Mikael ”Kempe” Johansson; bland annat bustar han med blygsamma Q-7 britten Andrew Hulme som sitter på A-5, när en dam faller på turn. Även superbloggkollegan Robert ”Dödarn” Lux jobbar på, och får upp sin stapel till 185K; när det blir middagsbreak gör han och jag sällskap till TGI Friday’s ute i den angränsande shoppinggallerian (Europas största, har jag nu fått höra) och pratar poker och reseminnen. Chris Björin däremot har det lite motigt, men kämpar professionellt och sammanbitet med sin stapel som svävar runt stillsamma 50-70K. Holländaren Paul Valkenburg fortsätter att bygga på sin stapel; förra gången det hölls en Unibet Open-turnering i London var det just Valkenburg som vann, och är därför på sätt och vis just nu titelförsvarare; ska det bli ”two for two” så att han är den förste någonsin att ta två Unibet Open-titlar?

Dessutom drar ett uppmärksammat sidoevent igång: Unibet Casino Challenge, där deltagarna tävlar i omväxlande blackjack och roulette – och ett skicklighetsmoment är att satsa taktiskt, i relation till vad motspelarna just då har i kapital. Eventet slutar med finsk seger, men svenske Fuat Can – som vann Unibet Open i Prag 2009 – kniper andraplatsen och en hop prispengar!

Vännen Robert Lux faller dessvärre strax före pengarna, liksom några andra bland svenskarna. Klockan 19.18 spricker bubblan i Main: den olycksalige spelaren som slås ut på 37:e plats blir holländaren Wim Pirlet. Fyra svenskar överlever in i pengarna, och först ut bland dessa blir Henrik Jeppsson som faller på 33:e plats för 2080 pund. Svenskkontingenten beger sig vid 20-draget ut på den traditionella middagen, där Unibet står för notan, och den sker på Jamie Olivers restaurang om hörnet. Precis innan vi lämnar Aspers Casino passar Tomas Brolin på att göra en insats på rouletten; eftersom han inte har mindre sedlar än femtiopundare på sig lånar jag ut en tjuga. Brolin lägger en matta av marker på några av de låga numren, och – ka-ching! – ett av dem trillar in. Som tack och återbetalning med ränta singlar Tomas över en 25-pundsmark till mig, när han cashar ut och vi ger oss av. Tjugofem procents avkastning på kapitalet på två minuter är inget jag klagar på – och middagen smakar dessutom superbt. ”Tyvärr” dyker Chris Björin upp och gör oss sällskap just som varmrätten är uppäten: han har trots tappert kämpande som shortstackad till sist fallit, på 22:a plats, vilket dock som tröst ger honom 2455 pund. Även Can Melkemichel stupar, på 20:e plats för 2835 pund.

Från restaurangen ger vi oss av till Unibets Player Party, som hålls borta i O2 Arena – före detta Millennium Dome, detta säregna arkitektoniska verk i form av ett jättetält som hålls uppspänt av ett antal stålmaster. Det är kopiöst med utrymme undertill, och att vandra runt bland den uppsjö av nattöppna restauranger och klubbar som finns här är som att vara i en egen stadsdel. Själva partyt är på American Bar och med drinkar i händerna minglar vi, alla de nationaliteter som kommit till turneringen.

När jag och Damsällskapet tar en taxi tillbaka till kasinot är man på finalbordsbubblan, med tio spelare kvar. Den som till sist ryker, och missar finalbordet med en hårsmån, blir tyvärr den ende återstående svensken Mikael Johansson. Han får dock trösta sig med 6615 pund, i runda slängar 75.000 kronor: fullt OK lön för två dagars arbete.

Och de nio som når finalbordet är, i chipordning:

Paul Valkenburg (Nederländerna): 1.360.000

Tomasz Kozub (Polen): 1.331.000

Pratik Ghatge (Storbritannien): 901.000

Marc Inizan (Frankrike): 711.000

Piotr Jaworski (Polen): 666.000

Gavin Eley (Storbritannien): 456.000

Pyry Kekalainen (Finland): 386.000

Sander Hart (Nederländerna): 276.000

Dariusz Charski (Polen): 192.000 

Som sagt, ska det bli ”two for two” för Paul Valkenburg här i London? Det är inte dåligt att vara chipleader just nu inför finalbordet, med tanke på att han under dag 1 var nere i knappa 6K som värst men sedan dess har mer än tvåhundradubblat stapeln. Och lite tur har Valkenburg haft på vägen: under dag 2 var han all-in med A-K mot Roberto Scrinzi med A-J när floppen kommer J-4-10 och Paul plötsligt drar tämligen tunt, i synnerhet efter en intetsägande sjua på turn... men riverkortet är en underbar, vacker ruterdam som spikar hålstegen och skickar ut Scrinzi till taxikön på elfte plats. Men vem säger att en bra pokerspelare inte också måste ha tur då och då i kritiska lägen?

DAN GLIMNE