Nybörjarens pokerupplevelser: Varför Cash is King. Ibland.


När jag började med detta tanklösa projekt i mars spelade jag nästan uteslutande cash games. Det verkade tillgängligt, snabbt och en ren form av poker. Det enda problemet med att spela cash games, så långt jag kunde se, var att jag tappade en hel del cash när jag spelade det.

Så jag ändrade till turneringar. Jag fastnade direkt. Delvis för att det gick hyfsat bra i de första jag spelade och delvis för de stora prispengarna med en relativt liten insats. Sedan min inledande flirt med turneringar har dock förhållandet gått upp och ned.

Ibland, turneringar, älskar jag dig. Du är riskfylld och lättsinnig men erbjuder samtidigt säkerhet. Till skillnad från cash games kan man inte förlora mer än vad man först bettar i turneringar, men man kan vinna flera gånger storleken på bettet. Det går att tjäna flera hundra gånger insatsen. I World Series of Poker, till exempel, kostar det 10 000 dollar i insats men vinnaren kan ta hem flera miljoner dollar och även de som åker ut i finalbordet kan räkna med tillräckligt med pengar för en skön villa i syditalien. Med pool. Och kanske lite yta att bygga en tennisplan. Och ett ställe att ha kycklingar på.

Att ha råd med pool och kycklingar är inte allt jag gillar med turneringar. När man vinner en, känner man sig som en gud och kan skryta till alla man känner över att man vann en pokerturnering och slagit ut 500 andra spelare i processen. Glädjen i detta ska man inte underskatta.

Men det finns problem – oj, vad det finns problem. Turneringar tar upp en hel del tid. Jag har spelat turneringar i fyra-fem-sex timmar som bara har slutat upp med att man får magsår tillbaka. Man kan spela sitt perfekta spel, få grymma kort och sedan förlora allt i två eller tre händer efter en serie med bad beats.

Och man stöter på idioter när man spelar dem – oj, vad man stöter på idioter. Idioter som skickar in allt på ett bottenpar med floppen Ess-K-9 i spader och sedan på något sätt lyckas vinna; idioter som konstant går all in före floppen för att de knappt vet vad man ska göra när floppen väl kommer; idioter som, efter en mirakulös once-in-a-liftime-turnering, skryter för alla de känner att de just vunnit en pokerturnering och slagit ut 500 andra under processen.

Det var med dessa saker – och andra saker – i tankarna som jag gick tillbaka till att spela cash games i förra veckan. Jag har varit försiktig med att gå tillbaka till cash games. Jag har uppfattat spelarna, även vid mikroblinds-borden, för skickliga och skrämmande. Nu resonerade jag dock så att om jag själv ville bli en skicklig och skrämmande spelare (vilket jag ville) är nog det bästa sättet att möta skickliga och skrämmande spelare.

Min första hand var skön. Jag fick J-3 i big blind och checkade när det var min tur. Floppen visade J-3-3. Jag checkade. Min motståndare bettade potten. Jag låtsades bli plågad över det och låtsades bestämma mig i sista sekunden för att syna. Turn var en fyra. Mott motståndare bettade potten igen. Jag låtsades tänka en hel del innan jag synade igen. Rivern var ett Ess. Jag checkade, han skickade in allt (med Ess-J, tror jag) och jag tog hem potten.

Det var det bästa möjliga välkomnandet tillbaka till cash games. Jag har spelat det varje dag sedan dess, inte bara attraherad av flexibiliteten – man kan spela i 15, 30 eller 45 minuter åt gången i stället för timmar – men även av vilket användbart verktyg det är för att slipa till mitt spel som både blir mindre förutsägbart och mer vidsträckt. I turneringar flöt jag bara med och kunde checka, höja eller lägga mig utan att tänka igenom det särskilt mycket; i cash games är jag fokuserad, alert och eftertänksam rakt igenom.

Jag har bara spelat två turneringar sedan mitt återfall till cash games och jag har fått vinstpengar i båda. Om vi skulle göra en väldigt konstig metafor till detta, skulle vi säga att medan turneringar är min fru, har cash games blivit min sexiga älskarinna. Men så säger vi inte. Vi kan väl bara säga att det finns utrymme för båda i mitt liv, eller hur?

Steve Rowland