Nybörjarens pokerupplevelser: Live and kicking


Mitt embryo till livepoker-karriär rullar vidare. I går kväll spelade jag min andra riktiga liveturnering någonsin: Unibet Open Side Event: Random Bounty. Det var en turboturnering med 15 minuters blinds och 10 000 i stacks. Det är lugnt, jag förstod inte heller vad som menades med något av det…

I de första 45 minuterna får jag bara skit och lägger mig gång på gång. Sen började det hända grejer. Först fick jag knekt-10 i small blind och limpade in. Floppen var 10/10/X. Jag checkade. Min motståndare tittar djupt på mig i ett par sekunder och höjer med 1 200. Jag låtsas bli besviken över detta men synar till slut. Turn är något obetydligt. Jag checkar igen och hoppas att han ska höja igen, men det gör han inte. Jag bettar halva potten på rivern men han köper det inte och lägger sig.

Ett par händer senare sitter jag och gör noteringar när hela bordet lägger sig fram till mig. Jag tittar på mina kort och är hyfsat redo att auto-lägga mig. De älskvärda två damerna stirrar på mig. Jag känner hur mitt ansikte skiner och gör en minihöjning i hopp att få en eller två syn. Ingen synar, mitt skinande ansikte avslöjade mig. Senare tar jag hem en hyfsad pott när min hand på 7-9 off suit träffar par på floppen och jag ser ut att vara i fin form.

Min form fortsätter höjas just innan pausen. Jag synar en höjning med knekt-10 och på floppen kommer ess-kung-dam. Jag stirrar och stirrar och stirrar på kortonen, försöker förstå det – allt ser så perfekt ut att något måste vara fel. Till slut bestämmer jag mig för att satsa tusen. Jag får en syn av samma som jag hade mött tidigare. Turn är något obetydligt. Jag låtsas tänka lite innan jag satsar två tusen. Han funderar innan han synar. Rivern är också något obetydligt. Jag satsar tre tusen. Han synar och jag tar hem en monsterpott.

Vid den första pausen är jag chipleader i mitt bort och firar detta genom att dricka två fatöl och röka tre cigaretter på 25 minuter. De hjälper. Tillbaka på bortet vinner jag min första bounty på 40 pund när mina 6-6 vinner en all in mot en svensks Ess-4.

Efter ett par timmar sitter jag i finalbordet. Av de 27 som startade turneringen, är sju kvar och de första fyra vinner pengar. Efter ett par ögonblick senare skickar en liknande stack som mig in allt. Jag tittar på mina kort: Ess-kung off suit. Med en enorm stack efter mig tänker jag faktist igenom detta en del – kan jag bara lägga mig och ta mig till pengaplaceringarna härifrån? Är det värt att riskera min turnering för vad som borde vara en flipp? – innan jag också skickar in allt. Till min stora skräck gör den stora stacken efter mig samma sak. Jag ställs mot 7-7 och dam-knekt. Inget jag gillar kommer upp på bordet och jag är ute – på sjätte plats av 27 startande.

Rätt spelat? Var det rätt sak att göra? Jag är rätt övertygad att det var det, men säg mig – ibland känns det som att jag bara skriker i ett tomrum här. Om jag hade vunnit den handen hade jag nog slutat topp tre och skulle ha haft en bounty på mitt namn. Vad jag har nu är en mix av ånger, ett stycke stolthet och början av en livslång kärleksaffär med livepoker.

Se vidden av detta.  

Steve Rowland