Nybörjarens pokerupplevelser: Har jag tappat allt?


Det kommer tider i varje mans liv där man tvingas konfrontera sig själv. Man måste sitta i ett mörkt rum med endast klassisk musik på högsta volym som sällskap och ställa många stora, svåra, sökande frågor. Är jag kapabel att älska och bli älskad igen? Bjuder jag för mycket på mig själv – eller för lite? Kunde jag ha gjort mer av mitt liv? Kommer jag någonsin få enorma biceps? Ska jag ge upp allt och bli bonde? Ställer jag för mycket frågor? Finns det något ställe som är öppet denna tiden på natten där jag kan köpa glödlampa?*

Ni förstår vad jag menar.

Den största av dessa stora, svåra, sökande frågor för den uppåtsträvande pokerspelaren (eller närmare bestämt, för denna uppåtsträvande pokerspelare) är: Har jag tappat det? Och inte bara om jag har tappat det, även ”Hade jag det någonsin?”. Detta är tankarna som har snurrat i mitt huvud de senaste dagarna.

Låt mig förklara. Föra veckan tvingades jag jobba. Detta innebar att jag inte kunde variera min tid med att sitta på pubbar och berätta för folk att jag är skribent med att spela onlinepoker. Nej, det betydde att jag tvingades jobba, vilket innebar helt pokerfritt. Och när mitt ondskefulla poker-uppbrott var över och jag kom tillbaka – då hade jag glömt allting. Både mitt självförtroende och den droppe skicklighet jag hade utvecklat de senaste månaderna var helt avdunstat.

Låt mig visa ett exempel: Jag fick pocket-knektar i hyfsad position. Jag höjde tre och en halv gånger big blind och fick tre synar. Floppen var 8-6-3 i olika färger. Jag la ett bet som var i samma storlek som potten, två foldade men den tredje kontrahöjde mig. Vad gör jag? Jag hade bokstavligen ingen aning vad jag skulle göra och lämnade rummet efter att min betänketid hade gått ut. Detta är mitt standarddrag nu, både i poker och i livet: När saker blir krångliga, då går jag bara därifrån.

Ja, mitt pokerspelande (och mitt liv) har tagit ett steg tillbaka. Jag spelar som jag gjorde i början: Antingen med timiditet som en sparv ellerclownaktigare än ett grishuvud. Detta innebär att jag lämnar potter när motspelarna vill att jag ska lämna eller stannar kvar i potter med ett mediokert mittpar när motspelarna vill att jag ska stanna. Jag har inte längre något sinne för bordets dynamik, betstorlekar eller pottodds. Jag har fallit (tillbaka) in i den hemska fällan att spela korten och inte spelarna.

En del av anledningen är fokus. Innan brukade jag koncentrera mig på varje hand och jobbade hårt för att lista ut vad de andra hade, vare sig jag var med i handen eller hade lagt mig. Nu har jag blivit självbelåten och arrogant. Nu kollar jag mailen eller kollar på videoklipp med björnar som cyklar medan jag spelar och tankspritt checkar, höjer eller lägger mig utan att tänka igenom det det minsta.

All denna tveksamhet har dock varit bra för mig. Jag finner tröst i det. Det fick mig att ta en lång, noggrann titt på hur jag spelar och ändra min inställning och mitt spel därefter. Det är rätt svårt att erkänna när man gör något som inte är bra, men när man har gjort det är det betydligt enklare att korrigera det. Och efter att ha granskat de fula uppenbara hålen i mitt spel ska jag göra mitt bästa för att räta till dem.

Att skriva här har också hjälpt. Inte bara som pokerspelare utan även som – och här kommer sentimentaliteten – som människa. Så tack för det.

* Svaren på dessa frågor är för övrigt: 1. Nej. 2. Ingetdera. 3. Ja. 3. Nej. 5. Ja. 6. Ja. 7. Nej. 

Läs mer om Steve Rowlands pokeräventyr här