Nybörjarens pokerguide: Om att veta när man ska vara tyst


Jag sitter på puben och snackar med två vänner – vi kan kalla dem vän A och vän B – om poker. Jag har närmat mig vän A och B eftersom mina andra vänner, C, D och E, har blivit trött på mitt ständiga snack om poker. Jag klandrar dem inte: Jag är också less på att jag pratar om poker hela tiden.

”Så jag spelade en hand där jag hade A7 på handen och limpade in. Floppen visar dam-7-7, jag gör en minihöjning och hoppas att någon ska ställa in. Någon gör det och självklart blixtsynar jag, överlycklig över att se ett par i tior. Herregud, par i tior. Med ett överkort och två spelare kort att agera efter honom. Vissa spelare alltså… Men han träffar tian på rivern och jag är rökt.”

De båda tittar på mig som att jag just avslöjat en plan att åka till månen.

”Jepp”, fortsätter jag dumt nog. ”Och det var så hela kvällen var för mig, antingen fick jag piss eller så åkte jag på suck outs. Och suck outs är inte så trevligt som det låter, förresten”.

”Wow, det är grymt. Mer pokerstorys tack”, säger ingen av dem.

”Två till månader som de senaste har varit så funderar jag på att bli proffs på heltid, eller semi-proffs. Om pengarna fortsätter rulla in som nu.”

Vän A säger ingenting. Vän A säger inte: ”Det är en väldigt bra idé, låt mig sponsra dig.”

Vän B säger något tufft. Vän B säger: ”Det handlar ju bara om tur ändå. Om du får de bästa korten vinner du. Enkelt. Det är kort och kortspel handlar om tur.”

”Yeah, dude”, säger vän A, och jag vill plötsligt slå honom hårt i ansiktet., framför allt för att han kallar mig dude. ”Det är bara tur, det handlar om att få de rätta korten-”

”Tur är en del av det. Ibland. Men du måste utnyttja den turen och förneka din motståndares tur. Jag möter andras stackar och spelsätt mer än jag möter mina egna kort. Ni förstår…”

Men jag kan se att jag redan har tappat dem. Inte för att jag någonsin hade dem.

”Ja, ni har rätt”, säger jag. ”Det handlar bara om tur.”

Två dagar (och två vänner) senare är jag mitt i en hyfsat frustrerande och tråkig tågresa. Jag har försökt koncentrera mig på Gus Hansens bok Every Hand Revealed men det visar sig svårt. Några i den tysta avdelningen är inte tysta. En man som sitter mitt emot mig har snackat mat i sin telefon i tio minuter. När han lagt på väntder han sig emot mig.

”Pokerböcker?”, säger han.

”Nej. Det handlar om en man som mördar personer som använder sina telefoner på tysta avdelningar. Den är jättebra”, vill jag säga, men det gör jag inte. Kanske ska jag börja säga sakerna jag tänker och bara tänka sakerna jag säger.

”Eh” säger jag samtidigt som jag tittar på framsidan, ”ja”.

”Ah, gambling. Been there done that.”

”Egentligen är det inte spel. Inte om du spelar rätt. Det finns en jättestor undersökning från Chicago School of Economics som visar…” börjar jag säga, men jag avbryter det snabbt.

”Samma här”, säger jag och återgår till min bok.

Veckans lektion? Inte bara måste man veta när man ska behålla eller lägga dem, man måste även veta när man ska vara tyst om dem.

Steve Rowland