En idiots guide till poker: En kort guide för heads-up poker


Jag kan inte tro det. Det var över ett år sen jag snubblade över det här projektet och än har jag inte talat om heads-up play eller man mot man, en mot en. Det är troligtvis för att, tills nyligen, så var det en överhoppad del av mitt spel, det kändes alltid för obekvämt och jobbigt att ge sig på. Men jag skulle ge mig på det. Som en turneringsspelare, är det a och o att ha några färdigheter kring heads-up spelet. Utbetalningen mellan att sluta etta och två är oerhört stort, ändå när jag är kvar i finalbordet med bara jag och en till kvar känner jag att min vinstaptit sjunker. Jag är kass på heads-up spel - eller så låter det inombords i alla fall - så jag brukar bara köra på något som ser bra ut och hoppas på det bästa. Antingen det eller låta mina marker sakta sina. Som sämst kommer jag tvåa. Tvåa är bra.

Men, det har hänt väldigt mycket i mitt tankesätt på senare tid och de två senaste dagarna har jag spelar en uppsjö av heads-up turneringar. Främst på grund av två anledingar. Först och främst för att jag har insett att tvåa inte är lika bra som etta. Och för det andra, min hantering av ekonomin är lite kaotisk som alla andra delar av mitt liv och jag ser heads-up som ett mer säkert sätt att tjäna pengar på.

Heads-up turneringarn fungerar så här, där strukturen mest påminner om en första date. Först sitter du antingen vid ett bord och väntar på att någon ska sätta sig hos dig, eller så sätter du dig hos någon som redan har ett bord. Oftast är början väldigt tillknäppt, nervöst, då varje spelare försöker få grepp om den andra och inte göra allt för dramatiska spel. Hela upplevelsen är nästan obscent intim, säkerligen mer personlig än någon annan form av poker i alla fall. När turneringen kommit igång tenderar spelare att slappna av, köra några moves, göra modiga attacker och generellt försöka få överhanden. Sen vid någon punkt slutar allting, oftast med att en spelare blir tvingad att göra något som han eller hon egenligen inte vill göra med lite marker kvar eller en spektakulär all-in. För en spelare, upprymdhet. För den andra, depression. Men det finns tillfälle för en returmatch. Oftast när din motståndare nekar till en returmatch så är det oftast för att de har blivit utspelade, men för de osäkra (exempelvis jag), erbjuda en returmatch och bli avvisad är ganska obehagligt.

Jag har spelat några av dessa turneringar på senaste tiden. I början så sög jag. Jag sög verkligen och visste att jag gjorde det. Jag var antingen för aggressiv eller för passiv och under de tio första turneringarna blev jag alltid utspelad. Men jag gjorde vad vilken annan 37-årig som helst med ett dilemma skulle göra - jag sökte efter svar över internet. Jag läste artiklar och strategiforum och kollade på videos och hittade en del svar på mina problem. Jag insåg - jag påminde mig själv - av vikten av position och hur viktigt det är att kontrollera potten och hur du måste anpassa dig efter din motståndare. Tony G hjälpte. Tony G säger saker som "det är bara skicklighet, korten spelar väldigt liten roll" och "varje gång ett par dyker upp måste du ge dig efter potten" och han har rätt. Jag har gjort det - attackerat en 9-9-4 flop med 5-6 off suit eller en Q-Q-10 flop med Ess och ett dåligt kort - och kommit ur striden leende. Det är upphetsande och lite skrämmande - men värt mödan.

Men det finns problem. Oj, vad det finns problem. Efter min tröga start har jag vunnit 14 av de 20 senaste heads-up jag spelat men av de jag förlorat har några varit förluster där jag haft övertaget - Q9 mot 97; AJ mot K3, den typen av förluster. Men samtidigt, poker skulle inte vara poker om det inte innebar en del problem. Och några få problem spelandes den kanske renaste och vackraste pokern är något jag är beredd att stå ut med.
 

Play poker with Unibet.