Poker, presidenter och valkampanjer


Presidentvalskampanjerna är i full gång – de två huvudkandidaterna Barack Obama och Mitt Romney slåss för fullt.
Men hur bra är de egentligen på poker?
Det annorlunda perspektivet tänkte jag titta lite närmare på.
Och i sammanhanget dyker en annan fråga upp: Spelar det någon roll för pokervärlden vem som egentligen vinner presidentvalet?

Slår man på Google in sökorden ”Barack Obama poker” får man lite över 10 miljoner träffar, för övrigt. ”Mitt Romney poker”, i sin tur, ger bara lite över 5 miljoner träffar. 

Kopplingen mellan att spela poker och att vara president i USA, och därmed i världens militärt och politiskt mäktigaste nation, är faktiskt starkare än vad de flesta vet om. Man kan ju påminna sig om vad doktor Albert Upton, som en gång var lärare åt Richard Nixon vid Whittier College i Kalifornien, har sagt om talangerna som krävs för att klara av det speciella jobbet: "Den som inte kan sitta med i ett första klassens pokerparti är inte lämpad att vara Förenta Staternas president." Till saken hör också att Nixon finansierade och vann sin första politiska kampanj, år 1947 mot demokraten Jerry Voorhis, med de cirka 6000 dollar som han vann på poker under sin tid som officer i flottan under andra världskriget!

Många av USA:s presidenter har faktiskt varit omvittnat skickliga pokerspelare. När Abraham Lincoln, i kölvattnet på den s.k. Trentaffären år 1861 och vilken var en allvarlig diplomatisk incident som kunde ha dragit in Storbritannien på Sydstaternas sida i amerikanska inbördeskriget vilket Lincoln till varje pris ville undvika, tvingades be om ursäkt till drottning Victoria använde han sig i sammanhanget av formuleringar hämtade från poker. Som historikern Shelby Foote långt senare skulle skriva om Trentaffären: ”Poker var inte nationalspelet för intet; folket förstod att deras ledare hade fogat sig efter, inte britterna, men väl det ändamålsenliga.”

En annan president som fann pokerspråk lämpligt var Theodore Roosevelt (1901-1909), som lät sin ämbetstid präglas av det politiska program som han kallade ”Square Deal” (”rättvis giv”) vilket gick ut på att alla medborgare skulle ges en rättvis möjlighet att ta del i det framväxande välståndet. Så här motiverade Roosevelt det i ett berömt tal: ”När jag säger att jag tror på en ’square deal’, menar jag inte [...] att ge var och en den bästa handen. Om korten inte kommer till någon, eller om de kommer och han inte har kraft nog att spela dem, så är det hans angelägenhet. Allt jag menar är att det inte ska finnas något fusk i givandet.” 

Franklin D. Roosevelt (1933-45) var en annan av dessa pokerspelande presidenter, vars privata partier där seven card stud dominerade beskrivits som ”an exchange of much conversation but little money” av den dåvarande federale chefsåklagaren Robert H. Jackson. Roosevelt kom en gång på 1930-talet raka vägen från ett parti till en av sina månatliga radiopratstunder med nationen. Lyssnarna hade stundtals svårt att höra vad han sade, eftersom han utan att tänka sig för hela tiden klickade med några marker i högerhanden så högljutt att det stundtals överröstade hans tal. Roosevelts efterträdare ”Give’em Hell Harry” Truman (1945-51) kopplade också av med poker i Vita huset, oftast tillsammans med sina stridskamrater från första världskriget, och lätt tillverka en speciell uppsättning pokermarker med presidentämbetets sigill ingraverat på ena sidan.

Trumans efterträdare på posten i sin tur var känd som synnerligen skicklig i poker: Dwight D. "Ike" Eisenhower (1953-61), som lärt sig spela redan som ung pojke hemma i Kansas. "Eftersom så gott som alla nybörjare men också många veteraner inte kan ett dugg om sannolikheterna i spelet, var det inte på något sätt anmärkningsvärt att jag blev en stadig vinnare", sade han senare i boken "At Ease: Stories I Tell To Friends". En omtalad person som ingick i Ikes stadiga pokergäng var för övrigt ingen mindre än pansargeneralen George Patton! Det gänget hade varit kul att sitta med i...

Som kontrast var Warren Harding, president 1921-23 (han avled i ämbetet, överviktig och med spritproblem) inte bara en urusel pokerspelare, han brukar också regelbundet toppa omröstningarna om USA:s sämste president genom tiderna. Under hans korrupta och skandalfyllda tid fick ofta statens angelägenheter vänta medan Harding och hans kumpaner först spelade poker till in på småtimmarna och sedan sov ut till lunchdags. Harding var alltså en regelbunden förlorare i de partierna, där man mestadels lirade femkorts mörkpoker och dito stötpoker. Som en i hans pokergäng en gång försmädligt sa till honom tvärsöver bordet efter att ha tagit honom på en ansenlig pott: "Warren, hade du varit en brud hade du varit på smällen för jämnan."

Kanske inte den mest jämställda kommentar som fällts över ett pokerbord, men det var som bekant på 1920-talet... 

Barack Obama

Hur är det då med den sittande presidenten Barack Obama och hans pokertalanger? Under den pågående kampanjen har han försiktigtvis nog bara setts spela Uno med sina döttrar, och definitivt inga kortspel som involverar marker av något slag. Kanske är det på grund av försiktiga rådgivare: även om poker är USA:s nationalkortspel, finns det fortfarande många väljare därute i ”The Heartland of America” som av religiösa eller andra skäl ser med snörpta munnar på allt som kan förefalla vara gambling.

Faktum är dock att Obama länge sysslat med poker i det privata. Den som en gång lärde den unge Barack spelet under uppväxten på Hawaii var hans morfar, Stanley Dunham, en veteran från andra världskriget. De kunskaperna skulle komma Obama väl till pass när han 1997 som nyvald anlände till Springfield för att ta sin plats i delstatssenaten i Illinois. Poker på onsdagskvällarna – med smeknamnet ”kommittémötet” – med såväl partikamrater som meningsmotståndare, lobbyister, journalister och andra, blev hans språngbräda när det gällde att bygga upp ett kontaktnät. Det var dock inte något Tombstone eller Deadwood; som en annan deltagare, senatorn Terry Links, efteråt kommenterat partierna: ”Man hängde upp sina revolvrar vid dörren. Ingen pratade om sitt jobb eller sin politik, och inget ’inflytande’ diskuterades eller förhandlades.” Inte heller var det något höglimitspel: den typiska vinsten eller förlusten sägs ha legat på runt tjugofem dollar, och det mesta någon kunde förlora under en riktigt oturlig kväll var hundrafemtio eller tvåhundra dollar.

Av senare vittnesmål att döma fick den unge Obama med beröm godkänt för sina pokertalanger, under dessa onsdagskvällar som hade den icke föraktliga bieffekten att cementera vänskapen med politiska kollegor och ge honom ytterligare skjuts i karriären. Samme Links som ovan sade i en intervju 2008 i tidningen Telegraph att han fått stor respekt för Obamas pokerfejs och spelstil. "Barack är inte en av de galna spelare som tror att korten bara ska dyka upp. Han ger sig aldrig in i någonting utan att ha en handlingsplan". 

En annan som också uttryckt respekt för Obamas skicklighet och tajta image men samtidigt vinklat en kommentar lite mera humoristiskt är Lawrence "Larry" Walsh, tidigare demokratisk senator för Illinois, när han påstår sig ha sagt följande till Obama under ett parti: "Barack, om du var lite mer liberal i ditt pokerspelande och lite mer konservativ i din politik, skulle vi komma bättre överens."

Något annat att lägga märke till är att den kampanjresa som Obama gjorde nu i år under juli månad, i Ohio och Pennsylvania, fick namnet ”Betting on America”. Just i Ohio gjorde Obama följande uttalande för att förklara varför han av federala medel satsat så mycket för att stödja den amerikanska bilindustrin: ”I was betting on the American worker; I was betting on American industry.”

Det ledde till en smärre debatt i amerikanska media om lämpligheten, eller inte, i att använda hasardspelsterminologi inom politiskt kampanjande. Så här yttrade sig Ben Zimmer, som skriver språkspalten i dagstidningen Boston Globe – och jag låter hans formuleringar stå kvar i belysande original:

”Well, it reminds me of the whole tradition of gambling metaphors in American politics where you talk about the odds; the whole language of gambling, of bluffing, tipping your hand, raising the stakes. So while it draws on that, at the same time is draws on a sense of confidence, the ability to take risks, which is perhaps an image that Obama would like to portray. At the same time, he doesn’t want to be seen as a foolish risk taker. He says that he is going to bet on the American worker, and so that is giving you the sense that it's a sure bet, it's a bet that's going to pay off. [...] Gambling terms often come up when there is a sense of uncertainty about the future. There are risky propositions: we don't know what is going to work and what is not going to work. And so it is a double-edged sword, where using these terms can say, 'Yes, I have an assertive plan that can work, and I'm willing to risk political capital for it.' But on the other hand we've been through a lot of financial risk in the past few years, and so that message may not always work. Saying that you're a betting man, or a gambling man, might actually be something that wouldn't play well in these risk-averse times.” 

Men allt som allt får man enligt ovanstående utsagor alltså ge demokraten Barack Obama godkänt: omvittnat en god pokerspelare, vinnande i längden, och inte rädd för att i god amerikansk anda ta till gamblingmetaforer. Men hur är det då med hans huvudmotståndare just nu, republikanen Mitt Romney? 

Mitt Romney

Som mormon har Romney problemet, om han nu vill spela poker, att spel om pengar inom hans kyrka ses som ”en mildare form av transgression”. Pokerspelande är alltså inte uttryckligen förbjudet, utan i likhet med tobaksrökning, alkoholintag och kaffedrickande ses det som en form av inte alltför allvarlig synd, förutsatt att det handlar om insatser som inte ödelägger liv och familjer. 

Det har dock inte hindrat Romney från att stundtals använda sig av ett pokerinfluerat språk i några sammanhang. När han under en debatt med Texasguvernören Rick Perry fick svaret huruvida han ansåg att Perry kunde ta åt sig en del av äran för att det bevisligen tillkommit ett stort antal nya jobb i den delstaten, replikerade Romney syrligt att ”Om man får fyra ess i given, gör det en inte nödvändigtvis till en bra pokerspelare.” [Med uttrycket ”fyra ess” syftade Romney på de specifika förutsättningar som Texas har, inklusive bland andra oljetillgångar.]

Perrys svar på det i den debatten blev: ”Mitt, du klarade dig hyggligt ända tills du började prata om poker.”

Ett mera uppmärksammat tillfälle inträffade under en annan debatt mot samme Rick Perry, nu i Des Moines; och den som vill se den ”incidenten” hittar den HÄR

När Perry anklagar Romney för att ha ändrat några av sina utsagor i en bok, från den inbundna upplagan till utgivningen av pocketupplagan, svarar Romney att det inte är sant och lägger till: ”I’ll tell you what: 10,000 bucks? Ten-thousand dollar bet?” 

Perry svarar lite undanglidande: ”I’m not in the betting business”, så något vad blev det inte – men väl ännu en slagväxling i amerikanska media om lämpligheten i att hasardspelande och vadslagning fick ta plats i politiken. Demokraterna såg naturligtvis sin chans att kritisera Romney, så Vita huset-medhjälparen Bill Burton kommenterade på Twitter att inte många inom USA:s befolkning har råd att slå vad om tiotusen dollar, medan Democratic National Committee fyrade av en pressrelease med titeln ”Vad den genomsnittliga amerikanska familjen kan köpa för 10 000 dollar.”

Romneys seniorrådgivare Eric Fehrnstrom försvarade dock sin chefs agerande: ”I kväll attackerades Mitt Romney ännu en gång med falska anklagelser [...] dessa är struntprat. När han föreslog det vadet, visste Mitt Romney att Rick Perry inte skulle ta det. Genom att backa undan framstod Rick Perry som svag. Jag ansåg att det var ett avslöjande ögonblick för Perry, och inte ett bra sådant.” 

Den kände politiske ”faktakontrollanten” Glenn Kessler kunde också påvisa att Perry farit med osanning i sitt påstående, och gav honom för det betyget ”tre Pinocchio”, dvs en trefaldigt lång näsa.

Så för att summera: Romney är uppenbarligen inte obekant med vare sig poker eller vadslagning, men har till skillnad mot Obama inga hittills offentligt kända pokermeriter. Alltså 1-0 till den sittande presidenten Obama.

Poker online i USA?

Vad kommer då att hända med frågan om onlinespel i USA, om Obama respektive Romney vinner? Det korta och sammanfattande svaret är att ingen av dessa två kandidater är någon uttalad förespråkare för poker online – men att Obama och dennes administration åtminstone är något mindre kritisk än Romney och republikanerna.

Romney, och andra förespråkare för republikanerna, har öppet sagt att de “vill göra Internet familjevänligt”. I sitt valprogram, framlagt i augusti i år under det republikanska konventet i Tampa i Florida, tar man inte bara uttryckligen avstånd från alla former av gambling via Internet, utan vill också ändra i amerikanska justitiedepartementets tolkning av The Wire Act från 1961: att denna lag bara är tillämplig på sportvadhållning och bookmaking.

Något annat som det pekats finger åt i sammanhanget är att en av de större finansiärerna bakom Romneys kampanj är kasinomogulen Sheldon Adelson, vd för Sands Corporation – och som uttalat är emot onlinepoker och hellre ser att allmänheten flockas i de fysiska kasinona, naturligt nog. Tilläggas bör att den hett omtvistade UIGEA-lagen från 2006 är ett republikanskt verk, med senatorerna Bill Frist (Tennessee) och Jon Kyl (Arizona) samt Robert Goodlatte (Virginia) från representanthuset som upphovsmän.

Det demokratiska valprogrammet däremot, framlagt en vecka efter det republikanska, nämner inte alls frågan om onlinespel. I ett uttalande från Vita huset, daterat den 21 maj i år, uttrycker dock den sittande administrationen förståelse för ”online poker games for entertainment purposes” och tillägger: “It is left to each state to determine whether it wishes to permit such activity between its residents and an online poker business authorized by that state to accept such wagers, but online gambling that is not authorized by state law may also violate federal statutes.” Man hänskjuter därmed helt frågan till delstatlig nivå.

Så en summering även här: den amerikanske väljare som är för onlinepoker bör nog rösta på Obama, som ger bäst “odds” i frågan om onlinepoker i framtiden. Och snart får vi se hur det går i presidentvalet! 

DAN GLIMNE