”Den ena j-a grejen efter den andra”



Redan oktober? Hu, vad tiden går – och det känns som om hösten är full av Saker Som Ska Göras, för att inte tala om Ting Som Måste Fixas. Som den amerikanske författaren Elbert Hubbard en gång formulerade det, ”livet är bara den ena j-a grejen efter den andra.” Sann visdom, säger jag...

I går var jag på China Visa Application Service Center i Stockholm för att ansöka om visum till Kina, eftersom jag den 26-31 oktober ska representera Sverige i världsmästerskapet i mahjong borta i Chongqing. Av en slump råkade jag stöta på Sveriges andra lagmedlem – tyvärr blir vi bara två blågula mahjongkrigare denna gång, att jämföra med t.ex. tretton från Danmark – där, nämligen Emelie Östman från Uppsala. De som tog emot visumansökningarna från Emelie och mig på andra sidan disken var lite förundrade över att vi som uppenbara västerlänningar hade var sin officiell inbjudan från det kinesiska mahjongförbundet; det var inte första gången jag var uppe mot ryggmärgsreflexen att mahjong i det närmaste anses vara en kinesisk statshemlighet. Roligast var dock att eftersom mahjong av tradition förknippas med spel om insatser borta i Asien, ändrade man i våra visumansökningar från kategorin ”Tourism” till ”Business”... :-)

Vill du se en video jag tagit i Hongkong, på vad som bokstavligen talat är ett ”street game” i mahjong, så kolla in den på http://www.youtube.com/watch?v=qzcmCvOM2KY och njut av deras mycket professionella brickhantering... samt lägg märke till hur pengar byter ägare på slutet! Roligt nog har min video redan fått över tiotusen visningar, lite oväntat.
Och när vi ändå är inne på YouTube hittar du mitt bungyjump från Verzascadammen upplagt på http://www.youtube.com/watch?v=R10TXy9kxrk fast med ett betydligt blygsammare antal visningar...

Freerollturnering på söndag!
Har du ställt upp i någon av de många Unibet Open-turneringarna? Då har du säkert fått en inbjudan till söndagens begivenhet, den Unibet Open Reunion Bounty Freeroll Tournament som startar klockan 21.00 den 7 oktober! Du hittar tävlingen under ”Turneringar” och ”Special”, med ID-numret 7350676.

Förutom €275-biljetter i priser till de tre översta platserna i turneringen, får du en €275-biljett för varje bountyspelare som du bustar. Vi är två svenskar med, Redjep Kurti (”Bounty_7”) och jag (”Bounty_2”); de övriga åtta bountyspelarna hittar du angivna med namn och allt i tävlingsbeskrivningen för turneringen. Till och med Ewa Kwiatkowska, turneringsarrangör på Unibet och sedan flera år ansvarig för alla våra liveturrar runtom i världen, är med under nicket ”Bounty_9”! Underskatta henne inte, hon har spelat poker länge och vet vad hon gör...

De där €275-biljetterna gäller till söndagsfinalerna där du kan vinna en plats i Unibet Open på St Maarten i Västindien nu i december! Och de delas alltså ut gratis i freerollturneringen nu på söndag, bland tidigare Unibet Open-deltagare.

Återinköpsturneringar på nedgång
En av de saker som diskuterats i pokervärlden på sistone är den klara nedgången för återinköpsturneringar; ”rebuy tournaments”. Och skälet till det är uppenbart – får du köpa in dig flera gånger, ger en sådan struktur en klar fördel åt deltagare med breda och djupa plånböcker eller handväskor. ”Mindre egalitärt, mer elitistiskt”, som Earl Burton formulerat det på sajten Poker News Daily.

Ett famöst exempel vi minns var när kanadensaren Daniel ”Poker Kid” Negreanu under en turnering i WSOP 2006 köpte in sig fyrtioåtta (48!) gånger sammanlagt; siffran står fortfarande som världsrekord, mig veterligen – och Negreanu lyckades mirakulöst nog gå plus! Ett annat minnesvärt exempel var när amerikanen Layne ”Back-to-Back” Flack under WSOP 2007 köpte in sig 33 gånger i $1500 PLO-eventet, och tack vare det lyckades vinna armbandet. Efter dessa två incidenter kom anklagelser om kapitalstarka deltagare som ”köpte sig” till sina framgångar, och entusiasmen för återinköpsturneringar svalnade så till den grad att WSOP-ledningen sedan 2009 helt tagit bort denna form av event i sitt schema

Återinköpsturneringar kan förvisso ta sig många olika former. En detalj gäller under vilka förutsättningar du får göra ett återinköp: redan när du ligger på under startstapeln (”under-the-bar rebuy”), eller inte förrän du blivit av med alla dina marker (”down-to-the-felt rebuy”), eller enligt något annat villkor? En annan detalj är hur många gånger du får göra ett återinköp under turneringen: obegränsat så länge det fönstret är öppet, eller bara ett enda återinköp, eller två – eller? En tredje detalj är vad återinköpet kostar: vanligast är att det kostar lika mycket som grundinköpet och att du samtidigt får en ny startstapel, lika stor som den första. Jag har dock under en varierad ”pokerkarriär” i ett antal olika länder sett såväl principen att återinköpen kostar mindre (t.ex. hälften) än grundinköpet, liksom principen att varje återinköp blir progressivt dyrare: 100 dollar i grundinköp, 100 för första återinköpet, 200 dollar för andra återinköpet, 300 för det tredje osv. För att nu bara ta ett axplock!

En intressant variant på temat var lördagsturneringen ”Buy ’til You Die” på Oceanside Card Casino i Kalifornien på 1990-talet: där var grundinköpet 25 dollar, men då ingick åtta stycken ”återinköpsknappar”: så snart man ville använda en sådan knapp kostade det 5 dollar varvid man fick en extra ”startstapel”, men man fick å andra sidan använda knapparna som man ville (före finalbordet, obs, sedan var det slut): alla åtta genast i starten för att börja med en monsterstapel, eller en eller två då och då ”vid behov” för att fylla på markerhögen, vilket man ville.

En återinköpsturnering som den på Oceanside Card Casino hade åtminstone fördelen att totalkostnaden var överblickbar: varken du eller någon annan kunde köpa in sig för mer än 65 dollar totalt, så du kunde i alla fall budgetera för det. Negreanus och Flacks vilda äventyr där rullen med dollarsedlar åker upp gång på gång är dock av betydligt mera frustrerande slag för en god amatör som är villig att ta ett skott eller två mot världsstjärnorna. Att gång på gång knocka ner och ut en motspelare som även efter den tjugonde eller trettionde gången reser sig upp som en tecknad figur och återkommer till synes osårbar, tack vare sin speciella superhjälteegenskap ”fläskig plånka”, kan inte vara roligt.

Och, låt oss se fakta i ögonen, en återinköpsturnering leder till en betydligt vildare sluggerpoker där nya kontanter får kompensera för misslyckade chanstagningar, bluffar och dito slantsinglingar – åtminstone så länge återinköpsperioden varar. Först när den är slut brukar de flesta sansa sig och bli medvetna om att nu står faktiskt keramikstapeln på spel, på fullt allvar.

Det finns alltså sunda skäl till att vara kritisk mot återinköpsturneringar, eftersom de går på tvärs mot pokerns förmodat egalitära ideal. Återinköpsturneringar har därför följdriktigt kommit ur modet: man vill inte otillbörligt gynna deltagare med extra djupa fickor.

På senare år har det dock dykt upp en form av tunt maskerade återinköpsturneringar, nämligen ”re-entry tournaments”. Sådana har använts inom såväl EPT som WPT, förutom i andra sammanhang.

I Borgata Poker Open – traditionellt ett av de större stoppen på World Poker Tour – nyligen fick den ändrade strukturen åtskilligt med kritik: spelare som slagits ut under dag 1A kunde göra ett ”återinträde” (givetvis mot ny startavgift) under dag 1B. Och inte nog med det, blev man utslagen under någon av de första fyra nivåerna under endera startdagen, kunde man köpa in sig – förlåt, göra ett ”återinträde” – igen redan SAMMA DAG. Å ena sidan byggde den nya strukturen upp en av de större prispoolerna under säsongens WPT, eftersom det sammanlagt flöt in 1181 avgifter från ett betydligt mindre antal spelare; å andra sidan blev det uppenbart att rekreationsspelarna, som bara hade råd att ta ett skott på ära och berömmelse, hamnade i underläge mot proffs som hänsynslöst använde sig av ”multiskottvarianten” och dessutom ofta hade procent i varandra.

Återinträdesturneringarna är med andra ord bara återinköpsturneringarna i förklädnad; ett sätt att försöka pumpa upp prispoolerna, men i förlängningen till förfång för pokerns rykte och integritet eftersom tendensen att kunna köpa sig till segern finns kvar. Det är inget som attraherar goda spelare på väg uppåt, och som kommer att finna sin bankrulle snarare än sina pokerskills utklassade. I längden kan det därför bara skada spelets nyrekrytering, om dessa så kallade återinträdesturneringar får breda ut sig. I freezeoutturneringarna däremot bevaras det som är pokerns demokratiska kärna: där dina pengar är lika goda som mina, och skickligheten plus en smula tur får fälla avgörandet.

DAN GLIMNE