Nybörjarens pokerguide: Nu är jag Buddha


I går köpte jag en bok och läste den. Jag har redan blivit en bättre pokerspelare. Åtminstone tror jag det. Boken var ”Tha Tao of poker: 285 regler för att förändra dit spel och ditt liv” av Larry W Phillips. Det är ju fantastiskt, tänkte jag när jag köpte den. Jag behöver 285 regler för att förändra mitt spel, vilket har varit på nedåtgående. Och jag behöver 285 regler för att förändra mitt liv, vilket också har varit på nedåtgående.

Många av reglerna kunde jag sedan tidigare, eller det kändes i alla fall som att jag kunde dem. ”Välj inte de bästa händerna att spela, välj de bästa tillfällena” (regel 14), säger den. ”Om du ser poker som ett spänande, äventyriskt och häftigt spel, finns det en stor risk att du spelar det fel” (regel 12). Och detta: ”Dra aldrig fram ’jag blir utspelad’ från din lista av anledningar till varför du förlorar” (regel 240).

Sunda saker. Två råd stack verkligen ut. Den första kom öronmärkt med ett citat från Mika Caro: ”Att vinna är inte ditt jobb. Att ta bra beslut är ditt jobb.” Författaren fångar upp temat: ”Var lika stolt över dig själv för att vinna med dåliga kort som för att spela bra och vinna. Styr din känsla av tillfredsställelse mot detta också. Och du ska faktiskt vara stolt över dig själv för att du gör detta.” För det är ju faktiskt allt man kan göra vid pokerbordet – ta rätt beslut. Resten är upp till pokergudarna. Jag vet det, du vet det troligen, men det skadar inte att bli påmind om det.

Det andra rådet som gick in hos mig var detta: ”Du kan lika gärna betta om du har tänkt syna (regel 32)”. Återigen, jag visste detta. Återigen, det skadar inte att bli påmind om det. Mitt spel har blivit sunkigare och mer passivt över de senaste månaderna och jag tror en del av anledningen är på grund av att jag limpar in och sedan svagt synar bets på floppen och turnen innan jag blir utspelad på rivern. Min bästa period över de sex senaste månaderna var när jag bestämde mig för att i princip aldrig checka – jag skulle antingen betta eller lägga mig. Av någon anledning har jag eftersom övergivit detta. Boken hjälpte mig att komma ihåg.

Stärkt av sådana råd och med min filosofiska känsla intog jag borden igen. Det första jag gjorde var att spela en sit-and-go med 30 spelare och kom tvåa. Gjorde jag något annorlunda? Jag kände mig lugnare, mer kontrollerad och – kanske omvänt – spelade mer aggressivt, men jag fick också bra kort samtidigt som jag hade lite tur. Par i åttor, nior och treor vann marginella all in vid kritiska tillfällen. Min ess-kung gjorde vad jag hade hoppats på. Jag fick skit när jag satt i dålig position och hyfsade kort när jag försvarade mina blinds. Det kändes lite för enkelt.

Då jag provade en annan miniturnering med 30 spelare och slutade tvåa i den också. Samtidigt startade jag en 540-spelares turnering och efter en timme eller två såg det hyfsat ut, jag låg strax ovanför snittstacken. Jag fick K-10 i hjärter och höjde tre gånger big blind. Spelare X synade. Floppen kom K-7-3 och spelare X gick all in. Jag tänker så länge som är tillåtet och synar – i tron att han har färgdrag. Han visar J8 med just färgdrag och jag är 60-40 favorit. Självklart kommer dock en klöver, jag förlorar en massiv pott och åker strax därefter ur turneringen. Normalt hade detta irriterat mig. Inte nu. Nu är jag Budda himself, trygg i vetskapen att jag gjorde rätt beslut och att det är allt jag hade kunnat göra.

Nästa vecka? Jag förlorar tio all in på rad där jag är favorit och det slutar med att jag slår sönder min dator i tusen bitar. Troligtvis.