Managern Stuart Pearce: Psycho utan logik


Jag vill älska Stuart Pearce. Jag hälla lovord och hyllningar över honom som jordgubbssås över glass. Jag vill att han ska vinna OS-medalj, att lämna sina nationalla uppdrag och njuta av framgångar på klubbsidan. Jag vill att han ska pensionera sig som en fullbordad man, glad över att njuta av sina sista år genom att spela på hästar eller genom att bara sitta hemma i soffan.

Fotbollsspelaren Pearce, den modige och starke, var en av mina hjältar. Managern Pearce, å andra sidan, är jag inte lika säker på.

Om Storbritannien undviker förlust mot Uruguay på onsdag kommer de ta sig vidare till slutfasen av den nu vidöppna turneringen. Av de tre stora favoriterna inför turneringen, är det bara Brasilien som fortfarande känns riktigt starka. Ändå är jag långt ifrån övertygad om brittisk medalj.

Fotbollsspelaren Pearce var så hård att hans ansikte en gång slogs upp efter en skallning av Basile Boli mitt under matchen, men han fortsatte spela ändå. Han klagade inte ens efter matchen utan förklarade det som ”sånt som händer” och sa att det troligen var en olyckshändelse. Mannen Pearce var så hård att när han en gång körde bil efter vägen, tippade en lastbil över och kraschade hans bil som om det vore en konservburk. Pearce klev ut ur bilen helt oskadd. Han är bara en sån. När jordens undergång inträffar kommer det vara bränd jord, lite kackerlackor och Pearce kvar.

Men sedan är det managern Pearce. Managern Pearce som en gång spelade David James på topp som en del av sin Masterplan. Managern Pearce som en gång gick från nyårsdagen till säsongens slut utan att se sitt Manchester City göra ett mål på hemmaplan. Managern Pearce är en sådan gåta att han kan vända från att spela långbollsfotboll i U21-EM till att leda ett sönderstyckat, feltajmat och osammanhängande pack till 1–1 mot Senegal och sedan nästan förlora mot Förenade Arabemiraterna för att han införde ett passningsspel så vackert att man helt glömde försvara sig. Det är 16 år sedan han tog ut sin första trupp (han valde tolv spelare, sedan fick hans fru välja resten), och jag vet fortfarande inte vilken typ av manager han är.

Jag tyckte han gjorde rätt som petade en 37-årig David Beckham, tills jag fick höra att han tog ut en 38-årig Ryan Giggs. Antingen väljer man det bästa möjliga manskapet, eller så tillåter man sig själv att bli lite sentimental och tar beslut efter det. Det där kändes bara konstigt. Ingen ville erkänna det, men Storbritannien såg betydligt farligare ut när den gamle walesaren hade lämnat planen i söndags. Pearce gjorde helt rätt med sina inhoppare för att vända matchen, det är bara en skam att hans ursprungliga uttagning betydde att den faktiskt behövde vändas.

Det finns en rad anledningar varför Pearce är bra att ha. Man kunde knappast ha kunnat önska sig en bättre förebild för unga spelare på internationell nivå. När David Bentley drog sig ur U21-truppen 2007, sa Pearce att ”när landet kallar sätter man landet först och sig själv i andra hand” och allas ryggrader rätades något. Hans lag nådde final. Pearce är vältigt bra på stolthet och personligt ansvar. Jag är säker på att han skulle vara en bra assistant manager på högsta nivå. På egen hand är jag tyvärr inte lika övertygad och jag litar inte på hans besluttagande.

Jag hoppas allt ordnar sig för honom, jag hoppas han får njuta av fråmgång denna sommar, men jag har en otäck känsla av att Uruguays manager Oscar Tabarez tittar på DVD:n från matchen mot Förenade Arabemiraterna och gnuggar händerna av lycka. Formkurvan kanske säger annorlunda, men jag tror det kan ta slut för Storbritannien på onsdagen. Förlust skulle innebära slutet på en tid som är mer avsedd att bli svaret på pubquiz-frågor än en milstolpe i fotbollens fina böcker.

Hur det än slutar kommer Pearce kliva av planen, modig och stark, men fortfarande letandes efter sin identitet som manager.

Iain Macintosh