Krönika: Det är jublet jag aldrig kommer att glömma


Det är ingen hemlighet att jag är en MFF-supporter, att nerverna pulserar lite extra när Malmö spelar, att min favoritfärg är himmelsblått.

Igår såg jag matchen där MFF spelade sig vidare i Champions League-kvalet, till play off, och där de säkrade en plats i Europa League. Jag såg matchen där hemvändaren Markus Rosenberg gjorde två mål och blev Malmös frälsare. Matchen där det himmelsblå havet gungade och hoppet om att sätta Sverige på fotbollskartan spirade.

Min bror var på plats, jag fick en vacker bild, men själv satt jag hemma i soffan och svettades och skrek för mig själv vid varje kritiskt tillfälle. Kanske mest vid 2-0-målet, fast grannarna lär även ha hört mig vid tillfället då Olsen fick sin varning. Men Malmö höll matchen ut, de kämpade, de satte in sina högsta växlar och de spelade bollen precis som de skulle – och de gjorde det. De är vidare…

Om jag ska sätta känslorna åt sidan en stund och se på detta nyktert tvivlar jag på att någon egentligen trodde att det skulle gå. Jag tyckte jag hörde det på jublet från läktarna när matchen till slut blåstes av (efter sex tilläggsminuter). Det var inte bara lycka och kärlek i de där ropen, den där sången, det låg något överrumplande, överraskande, i luften. Jag kände det på meddelandena som jag fick, bakom orden fanns chock.

Optimister finns det alltid, tack och lov för det, men jag var knappast ensam om att tvivla på mitt kära Malmö. Euforin från igår har lagt sig något för egen del, nu känner jag ett behagligt lugn. Vem vet hur det kommer gå i play-off, vilka vi får möta, men jag har en känsla av att Malmö blivit större sedan igår.

Jag är så stolt som den Malmöit i ”Stockholmsland” som jag är, och nu väntar Europa med större hopp och självförtroende än någonsin.

Oavsett hur utfallet blir - jublet igår kommer jag aldrig att glömma.