Klubblag mot Landslag


Ah, den gamla debatten om klubblag och landslag. Det är en debatt värd att hålla liv i, om så bara för att kunna föreställa sig hur uppjagade förbundskaptener springer runt och jagar smitande stjärnor ackompanjerat av signaturen till Benny Hill.

Låt oss för bara en sekund föreställa oss den bilden med Stuart Pearce i ena rollen, Gareth Bale i den andra. Underbart. 

Diskussionen som följt efter att den Wales-födde stjärnan tackade nej till Storbritanniens OS-landslag är bara en i raden i samma ämne. Snacket har pågått så länge att man börjar fundera över hur folk orkar fortsätta muttra saker som ”ingen stolthet” och ”det borde vara en ära att bli uttagen”.

Om man använder en supporters logik, ser det ut ungefär så här: som barn drömde du ofta om hur det skulle kännas att bli uttagen till landslaget. Det var en ära, något som bara hände några få utvalda. Det var, i alla fall i England, det närmaste du kunde komma legendarstatus och få en plats bland nationens största ikoner: Cromwell, Churchill, Jagger….Anderton. 

Uppenbarligen är det svårt att förstå att fotbollsspelare som tjänar miljoner pund inte vill lämna tryggheten i sina små slott, säga hej då för ett tag till sin modellflickvän för att åka till Kazakstan och spela en landskamp.

I det här exemplet tackade Gareth Bale nej till chansen att åka ut i OS-turneringens kvartsfinal och privilegiet att få dela rum med Marvin Sordell. I stället joggar han runt i USA med klubben som betalar hans lön.

Är han galen?

Nej, det är han inte. Storbritanniens landslag må vara något häftigt, men det är helt enkelt inte häftigt om ditt namn är Gareth Bale. 

Precis som hela Bales karriär i landslaget handlar det om ett sidospår. Även om han blir glad över att bli uttagen. Vi snackar om en kille som har trasat sönder försvar i Champions League, som har varit nära en övergång för rekordsummor och drömmer om stora titlar. Kanske kommer han någon gång i framtiden att flyga förbi världens bästa ytterbackar i landslagströjan, men inlägget kommer att landa på Steve Morrison eller Jermaine Easters huvud. 

Tanken med OS är att det ska för varje enskild idrottare vara den givna höjdpunkten i ”sin” sport. Det är det inte för Gareth Bale eller Ryan Giggs. De här spelarna har inte så många år på sig att forma sin karriär och verktyget de använder är sin kropp. Man reser inga statyer över spelare som heroiskt förstört ett knä genom en välriktad rensning i en EM-kvalmatch.

Dessutom är landslagsfotboll något som de flesta spelarna numera klarar sig utan. Om Gareth Southgate hade missat den avgörande straffen i en ligacupsemifinal, hade han bara behövt göra en lyckad rensning för att den missen skulle vara glömd. David Beckham var tvungen att gifta sig med en Spice Girl för att folk skulle glömma utvisningen i VM.

Att representera sitt landslag har, på ett eller annat sätt, faktiskt förstört fler karriär än vad bägare med öl, skatteverket och övervakningskameror på nattklubbar gjort tillsammans.

Dags att sluta gnälla på Gareth Bale, inte sant?