Sias måndagskrönika: "Globen borde ha applåderat"


Till skillnad från de tidigare måndagskrönikorna kommer dagens text först och främst behandla UFC Fight Night som gick av stapeln i Globen i lördags. Mycket av hoppet hos publiken inför galan låg hos de svenska hemmakämparna som skulle gå upp i oktagonen framför sin hemmapublik. En efter en hade vi hört dem uttala sig om hur kul det skulle vara att gå upp på hemmaplan och det kändes även som att många av deltagarna, samt publiken någonstans hade förväntat sig att svenskarna skulle slå sina motstånd enkelt.

Hajpen kring hemmahoppen är logisk och det är också logiskt att en publik hejar fram sina "egna". Det jag reagerade på var dock efterspelet när matcherna inte gick som publiken ville att de skulle gå. Bäckström blev knockad och hans motståndare fick mer eller mindre bara höra burop av publiken. Varför? Är det inte på sin plats att hylla en fighter som slår ut sin motståndare i första ronden?

Detsamma hände i matcherna där Ilir Latifi och Akira Corassani förlorade mot sina respektive motståndare. Vi är många som ställer oss frågan vad förlusterna handlar om. Kände våra fighters av för mycket press? Orkade de inte med trycket som hemmaplan medför sig? Frågorna är många och innerst inne är det nog bara svenskarna själva som har en aning. Som fotbollsnörd först och främst har jag alltid sett på MMA som en sport där manga utövare delar ömsesidig respekt för varandras arbete.

Jag har sett det som en sport där publiken absolut backar upp dem de hoppas se vinna, men jag har också sett det som en sport där publiken har lätt att lägga sina sympatier åt sidan för att lyfta på hatten för att hylla värdiga vinnare. MMA-publiken är påläst och vet vad som ligger bakom en vunnen fight. De vet hur många månaders förberedelser som ligger bakom en match och de vet vad utövarna utsätter sig för innan de går upp i oktagonen för att fightas.

I matchen mellan Corassani och Holloway satt Holloways familj bakom mig tillsammans med ett antal fans som hade rest ända från Hawaii. Vi gjorde vårt bästa för att stötta Akira och ville verkligen se honom vinna. Men när den väldigt unga(22 år) Holloway som åkt från Hawaii till Sverige för att fightas, klarar av pressen och knockar sin motståndare kunde vi inte göra annat än att unna hans följe och honom vinsten.

MMA-Sverige förlorade i oktagonen men även utanför. Holloway och de andra vinnarna förtjänade att hyllas för att de på många plan klarade av att göra det som många av våra svenskar inte klarade av, nämligen att vara bäst när det gäller. Något som inte heller publiken lyckades med.