Stoke förändras, och det är djupt oroande


Vet du, det var en del av mig som sörjde över Manchester City, Gamla, katastrofala Manchester City, när Sergio Aguero satte det avgörande titelmålet.

 

Precis när det verkade som att Gamla, katastrofala City fortfarande var kvar någonstans under alla pengar, likt Anakin Skywalker väsandes inuti Darth Vader, var det hänsynslöst släckt på övertid.

 

Jag gillade Gamla City. Jag hejade på dem på samma sätt som jag hejade på Frank Spencer, vetandes att vad de än försökte, skulle det på något sätt sluta med att Alan Ball rusandes med rullskridskor för att krocka med en livrädd Georgie Kinkladze mot sitt svettiga bröst. Men gamla City är inte kvar längre.

 

Och om inte det vore illa nog, nu har Old Stoke City också tagits ifrån mig. Förra helgen, för första gången de senaste åren. Stoke spelade en match och var inte det långbollsdundrande, tråkigaste fotbollslaget på planen. Den äran tillhörde West Ham. Stoke, i kontrast, spelade bollen. De spelade efter backen. De drev på och sonderade, letade efter luckor, drog isär West Hams formidabla backlinje. Steven Nzonzi fortsatte spela bollen likt Xabi Alonso. Geoff Camerin såg ut som en Cesc Fabregas. Jag ska inte ljuga för er, det var djupt oroande.

 

Jag gillade Old Stoke. Jag försvarade alltid deras rätt att spela likt ett lag med troll, även om flera av dessa troll klev in för enkla 50-50 utmaningar som om de precis fått se en nakenbild på deras fru i ett obekant sovrum. Varför skulle det vara ett krav att spela vad vissa kallar "ordentlig" fotboll? Det skulle bara passa de få elitklubbar vars inkomster ordentligt överstiger lag som Stoke, tack vare Champions Leagues pengakartell. Klubbar som Stoke, historiskt, stolta klubbar, har inte en plikt att rulla över och erbjuda sina fingrar för att kittla folk. Så länge de håller sig inom reglerna. De har rätten att spela precis som de vill.

 

Problemet var att den här funktionella, vardagliga typen av fotboll endast var menad att vara en väg till slutet, ett svettigt utfall att stärka innan de förändrades till något mer tilltalande. Tyvärr, trots att de spenderade svältslukande summor av pengar på transferavgifter och löner, blev aldrig Stoke bättre. Vid slutet av förra säsongen, hade även de supportrar som så tappert försvarat Tony Pulis börjat våga drömma om ett liv med enstaka skott på mål. Det var enkelt nog att varna dem om att vad de önskade, men när du spenderar allt du har för att följa dit lag kring landet, är du berättigad att hoppas på ett mål eller två.

 

Nu spelar Stoke bra fotboll. De har till och med värvat Steven Ireland, en spelare som kan skära igenom ett försvar likt en laser när han inte köper små, rosa sportbilar eller hävdar att hans släktingar har dött. Framtiden ser ljus ut. Ok, de kanske inte är Barcelona riktigt, men åtminstone har de nu förmågan att få lyckade passnignar att komma över tresiffrigt nu och då. Jag förstår allt det där, men det gör mig inte gladare.

 

Old Stoke var ett av karaktärslagen i Premier League och, likt Gamla City, tror jag att jag kommer att sakna dem.