Sias måndagskrönika: Biblioteket Emirates


Måndagskrönikan är tillbaka och den kommer handla om förra veckans besök på Emirates för att se Arsenal - Anderlecht. Jag hann knappt landa i London innan regnet började falla ned. Efter ett antal byten av pendeltåg och tunnelbanelinjer kom vi fram till hotellet, lämnade resväskorna och begav oss mot Emirates. Paraplyet jag hade med mig glömde jag såklart på hotellrummet och innerst inne, även om jag inte gärna erkände det för min resepartner, var det ett medvetet val. Vem åker till England utan att få känna på lite regn?

På väg till arenan träffade vi en kollega som sa: "Oh you're going to the library?", jag garvade lite lätt åt det och började tänka på vad som väntade. Det kändes surrealistiskt att en arena som fyller 60 000 kunde vara tyst och även om jag själv sett hur det kan vara på Friends Arena när Sverige spelar ville jag inte riktigt tro att det skulle vara samma sak när Arsenal spelar hemmamatch i Champions League. Vi kom fram till Emirates, jag handlade två halsdukar och vi begav oss in på arenan. Väl där stod vi inomhus och värmde oss, drack en öl och umgicks med varandra innan det var dags för matchstart.

Arenan var väldigt snygg, modern och ren. För en som har sett fotboll på italienska arenor i ett antal år var det nästan overkligt fräscht. Bara att toaletterna var skinande rena och faktiskt var toaletter, inte hål i marken var en positiv överraskning. Vi intog våra platser och märkte att vi hamnat precis ovanför Anderlechtsupportrarna. Peter Wennman från Aftonbladet skrev i sin krönika om matchen om fulla bortasupportrar som slogs internt och målade upp belgarna som barbarer. Det gav en orättvis bild på den magiska inramning som de ditresta supportrarna skapade på Emirates. De fick se sitt lag ligga under med 1-0, 2-0 och 3-0 och slutade trots det aldrig sjunga. 

 

Samtidigt där jag satt blev jag tillsagd att inte filma med min mobiltelefon och ett par Anderlechtsupportrar som reste sig upp när laget skapade en målchans fick också dem tillsägningar. När Anderlechtsupportrarna inte sjöng var det stendött på arenan och inte ens mål för hemmalaget höjde stämningen. Ett par taffliga försök till att dra igång Arsenalramsor gjordes men de fick aldrig någon riktig tyngd inne på arenan och Anderlechtsupportrarna skrålade: "Shall we sing a song for you?". Det var underhållande att se hur många av belgarna som efter att de släppte in det första målet struntade fullständigt i matchen. Med ryggarna vända mot planen och ansiktena mot vår sektion riktade dem långfinger, ramsor och annat mot oss. Arsenalsupportrarna fick igång en ramsa och det var efter ett av målen när de gemensamt sjöng "Who are ya? Who are ya".

Det tillfälliga hetsandet från Arsenalsupportrarna fick igång Anderlechtsupportrarna ännu mer. Som neutral supporter var det skönt att kunna njuta både av bortaklackens sång samtidigt som spelet på planen höll hög nivå. När Anderlecht kvitterade i sista minuten kändes det rättvist och glädjescenerna efter matchen var underbara att se. Spelarna firade länge tillsammans med sina supportrar. Emirates var en cool upplevelse men skrönorna om arenan stämde. Den här kvällen invaderades arenan av belgiska supportrar som säkerligen enligt många av britterna gjort sig skyldiga till att störa ordningen på det lokala biblioteket.

Who are ya?