Sias måndagskrönika: Applåder till alla


En fullspäckad fotbollshelg har kommit till sitt slut och det är dags att sammanfatta händelserna ur min synvinkel. Lördagen innehöll många fina matcher. West Ham slog Liverpool med 3-1 och Real Madrid slaktade Deportivo med 8-2 i en match där det stundtals kändes som att Real Madrid-spelarna hade en inbördes tävling om vem som kunde göra det snyggaste målet. När Chicharito som är en känd straffområdesspelare dunkar in två långskott är det ändå dags att ifrågasätta försvarsspelet och det taktiska uppläget i Deportivo som såklart inte ska ha mycket att sätta emot Real Madrid, men som inte heller ska sälja sig för enkelt. Ps. James vann tävlingen.

Jag såg inte Atléticos match mot Celta, däremot såg jag den här otroliga klacken, det räcker så.

Lördagen avslutades med Milan-Juventus på ett fullsatt San Siro. Kvällsmatcher på San Siro är helt magiska och det var nog många rödsvarta som hoppades på en vinst med tanke på elektriciteten som låg i luften vid matchstart. Milanklacken arrangerade ett fantastiskt fint tifo med texten: "Ett år av ilska för att återvända till storhet"

 

Är det något som årets Milan har är det inställningen och ilskan. Juventus är på pappret ett överlägset lag och vann också matchen utan att förta sig. Tevez avgjorde efter att ha blivit fint framspelad av Pogba. Pogba var inte i närheten av den nivå vi är vana vid att se honom på men fransmannen blixtrade till med framspelningen till Tevez och det räcker så. Att en så ung spelare kan vara så avgörande när han inte har sin bästa dag är oerhört imponerande. Bäst i Juventus annars var Pereyra. Pereyra har verkligen kommit in rätt i lagbygget och Juve har inte släppt in mål under säsongen än, imponerande. Tevez fortsatte målfabrikationen och utöver att fortsätta näta fortsatte han bjuda på roliga målgester. Den stela robotdansen byttes ut mot en napp och ska jag vara helt ärlig kan jag inte såga spelare som bjuder på något lite extra när de gör mål. Fler målgester till folket.

När jag såg på matchen kunde jag inte låta bli att tänka på Lichtsteiner. Han dominerar sin högerkant och sliter otroligt mycket. Men allt för oftast saknas en vettig och konkret slutprodukt offensivt. Än så länge håller det i Serie A. Den riktiga skillnaden märks av i Champions League där du behöver ytterbackar/mittfältare som utöver stabilitet defensivt producerar mål och assist. Lichtsteiners kontrakt går ut snart och Juventus borde satsa på att hitta en ersättare av högsta klass. 

Angående Milan tycker jag att mittfältet saknar kvalitet. De Jong håller hög klass och han har fler kvaliteter än att vara en fantastisk bollvinnare. Han är ledaren på mittfältet och har en bra passningsfot också, det som är synd är att han "kompletteras" av två kvantitetsspelare som Muntari och Poli. Muntari och Poli är ettriga, jobbiga att möta men i det stora är de bara väldigt mycket sämre versioner av De Jong. Ingen av Muntari eller Poli bidrar med något annorlunda och det gör Milans mittfält statiskt och segt, det skulle vara intressant att se vad Van Ginkel kan bidra med och varför såldes egentligen Cristante? När mittfältet är så stelt som det är förväntas mer av trion på topp och mot Juventus var det bara Menez som lyckades göra någonting på planen. "Un anno di rabbia, per tornare grandi", jag tror detta Milan kommer göra det tufft för alla motståndare de möter. Med ilskan och inställningen som grund. Frågan är om det räcker för att ta sig till CL?

Söndagen startade för min del med Chievo-Parma där en briljant Cassano med två mål såg till att vända underläge 0-1 till 3-1 (matchen slutade 3-2 till Parma). Cassano är en av mina favoritspelare alla kategorier och en av de bästa spelare jag haft glädjen att se live. Söndagens höjdpunkt fotbollsmässigt var ändå matchen mellan Leicester och Manchester United. På en kvart visade Manchester United vad deras anfall kan åstadkomma. Van Persie gav laget ledningen efter ett fint inlägg från Falcao. Di Maria ville inte vara sämre och chippade in 2-0. Leicester kom tillbaka direkt efter och reducerade men när Ander Herrera satte 3-1 i andra halvlek var det nog många som trodde att United skulle vinna matchen enkelt.

En felaktigt dömd straff senare och United tappade allt, slutresultatet skrevs till 5-3 i Leicesters favör. En av mina vänner som håller på Leicester grät glädjetårar och det är egentligen inte svårt att förstå honom. En nykomling vänder och vinner mot mäktiga Manchester United, för ett par år sen kändes det som ett omöjligt scenario. United har ett stjärnspäckat anfall men backlinjen brister rejält. Sett till de stora pengar som klubben har spenderat är det helt otroligt att de inte lyckats förstärka backlinjen och det centrala mittfältet mer. Just nu känns United som ett skrytbygge med stora namn i anfallet men med alldeles för dåliga försvarare för att faktiskt kunna uträtta något av värde. Till skillnad från sina konkurrenter i toppen spelar de inte heller i Europa och att de trots det inte lyckas vinna matcher är alldeles för dåligt. Van Gaal måste sätta försvarsspelet snarast så att United börjar ta trepoängare innan det blir försent för att haka på tåget som går till Champions League.

Från Uniteds horribla försvarsspel till något betydligt trevligare. Alessandro Florenzi gjorde mål för Roma mot Cagliari och hade vi haft odds på vem han skulle fira målet med skulle det troligen sett ut såhär:
Lagkamrater 1.05
Tränare/Bänken 1.90
Klacken: 2.10
Farmor på läktaren... Det blev farmor på läktaren och bilderna vevades överallt. Florenzis farmor hade aldrig sett barnbarnet spela och när hon var på plats gjorde han mål. Enligt rapporterna på plats grät den 82-åriga damen ett bra tag efter kramen och trots att den italienska fotbollen kan vara genomrutten på många sätt, är scener som dessa anledningen till att calcioälskare över världen värdesätter sin liga så högt. Grande Florenzi.

Denna mastodonttext kommer snart att avslutas lika abrupt som Frank Lampards tid i Chelsea gjorde. Chelsealegendaren blev inbytt för sin nya klubb Manchester City och kvitterade mot det gamla laget Chelsea. Lampard visste knappt vart han skulle ta vägen eller hur han skulle reagera och medan lagkamraterna firade hejvilt såg han mest tagen ut av stunden. Lampard som har ett väldigt högt IQ har säkerligen tänkt sig att han skulle kunna göra mål mot sin före detta klubb men när det väl hände hade han nog svårt att veta vad han skulle göra. Där Florenzi firade med sin mormor och där Tevez tog fram en napp uteblev Lampards firande.

Efter matchen applåderades han av de "egna" supportrarna och helgens ligaomgång får summeras på det sättet. Applåder för Hernandez klackmål mot Atlético. Applåder för Frank Lampard. Applåder för Florenzis målgest. Applåder för Milans tifo och applåder för helgens spektakulära uppvisningar i den européiska ligafotbollen. 

Ps. Måndagen till ära fyller Ronaldo år. Jag är nog inte ensam om att ha brassen att tacka för mitt fotbollsintresse. Grattis, "Il fenomeno"