Varför är det så viktigt att köpa brittiskt?


Om inte användandet av mobiltelefoner och mikrovågsugnar helt har raderat ditt minne, så tänk tillbaka till 2007 för en stund. Sven-Göran Eriksson var då den som styrde i Manchester City och han hade just gjort en prisförfrågan på Kieran Richardson. Han fick ett pris, skrattade åt det, och riktade i stället in sig på Martin Petrov.

Petrov var en spelare som hade enastående säsonger bakom sig i både Spanien och Tyskland, och över 50 landskamper. Kieran Richardson hade den sista tiden varit antingen utlånad eller bänkad bakom Gabriel Heinze. Ändå bytte båda klubb den sommaren för lika stor övergångssumma.

Tänk tillbaka ännu längre, till 2004 och Wayne Rooneys övergång. David Moyes fick frågan om inte 25 miljoner pund var en oanständig summa för en 19-åring. Moyes satt sig tillbaka, ryckte på axlarna och svarade: ”Tja, vill du handla brittiskt får du betala mer”.

Han hade rätt. Han har rätt. Nuförtiden kostar en lovande men oprövad ynglig från Barnet ungefär lika mycket som en stormande strandraggare från Bilbao, uppenbarligen för att inhemska spelare upplevs vara en mindre risk än deras utländska motsvarigheter. Men har vi någonsin slutat tänka på varför det är så?

Är det för att de redan förstår hur det är att spela i Premier League? Det är möjligt, men Cabaye, Cissé, Ba och Ben Arfa skeppades över till våra stränder för en femtedel av kostnaden för Carrol, Adam, Henderson och Downing – och vi såg alla hur bra det gick för Liverpool. Är det för att den brittiska synen på fair play är något helt annorlunda än utomlands? Kanske, men av alla varningar för filmning förra säsongen, gick över hälften till spelare som kommer från Storbritannien och då har vi inte ens nämnt Ashley Young. Är det för att det inte finns någon språkbarriär? Kanek, men var det någon som förstod vad engelsmannen Jamie Carragher sa när han satt och pratade i tv i somras?

Vi lever väl inte fortfarande i en bubbla där vi antar att engelska män som haft en proper brittisk uppväxt är bättre förebilder än andra? Gå igenom hela Englands landslagstrupp och säg mig hur många av dem du gärna skulle se din dotter lämna nattklubben med. Äktenskapsförbrytaren? Gangstern? Han som sa den där horribla saken till en annan man? Tänkte väl det.

Men nu avviker jag från ämnet. Det senaste kapitlet i denna förbryllande värld av den moderna fotbollen är nyheten att Sunderland närmar sig Wolves värdering på 15 miljoners pund för Steven Fletcher. Han är en bra spelare och jag skulle bli förvånad om han inte gjorde mer än tio mål kommande säsongen, men hans karriär består av ett par fina år i skotska Premier League för att sedan misslyckas med att hålla kvar både Burnley och Wolves i det engelska toppskiktet. Det är fotbollens motsvarighet till att besluta sig för att high school-flickvännen inte är nog bra för dig, så du lämnar henne för två modellbrudar som blir utkastade ur sin lägenhet.

Men om du shoppar utomlands efter en spelare som kan ge dig en stabil om än icke-spektakulär målskörd och ett par assists här och där, behöver du bara betala en bråkdel. Peter Odemwingie kostade West Bromwich 1 miljon pund och han var Fletchers närmaste statistiska motsvarighet den gångna säsongen.

Slutligen, en spelare är bara värd vad någon är redo att betala för honom, men Andy Carroll, Ashley Yound, Stewart Downing, Adam Johnson, Darren Bent, Theo Walcott, Peter Crouch, Jordan Henderson, Charlie Adam, Alex Oxlade-Chamberlain och Fletchers potentielle lagkamrat Connor Wickham har kostat någonting runt 200 miljoner pund. Då är det helt plötsligt ”våra” spelare som utgör den största risken i att köpa spelare.

Adam Clery