En hyllning till Dimitar Berbatov


Ett mjukt trumpetsolo hörs genom natten. Månen lyser starkt och hänger lågt, som om den är för trött att gå upp trapporna till sängen. Kameran sveper över gräsmattan utanför ett engelskt gods, in genom fönstret och in i ett svagt upplyst rum. 

Där inne sitter en man på en chaise longue, rökandes en cigarett. På marken ligger en hatt. Till vänster ligger käppen och en tobakslåda, två av dandyns främsta kännetecken. 

Mannen, om ni inte har förstått det, är Dimitar Berbatov. 

Hundra mil bort, i ett hektiskt London, görs det sista pappersarbetet. Det här är, naturligtvis, transferfönstrets sista dag. Det är en dag planerande, en dag av svärande. 

Vår hjältes framtid ska bestämmas. En affär har genomförts. Han är på väg mot den stora staden, för en ny scen. Men mannen orkar inte bry sig om sådana världsliga saker. Han lever på en helt annan nivå, han bryr sig mer om Rousseau än Rooney. Han har faktiskt aldrig hört talas om Fulham, även om namnet Martin Jol låter bekant. 

Det fanns en tid då han brydde sig mer. En tid, i industrins Manchester, då han hängav sig åt sitt arbete. "Jag vet att jag kan utvecklas här. Jag har alltid trott på mig själv", sa han. 

Men Berba blev bränd. Av supportrar som inte förstod. Av jämförelser med spelare som kunde springa sex maraton, men som inte kunde få dig att tappa andan i ett vacuum. Och till slut, även av Sir Alex Ferguson, fackledaren som en gång tog en chans med bulgaren. 

Han kommer inte göra samma misstag igen. Det enda han hänger sig åt nu är det goda livet. Han har oturen att leva bland dem som inte har tillräckligt med hjärnkapacitet att förstå honom. De som besitter bara en droppe kärlek i sina hjärtan, kommer dock hoppas att huvudstaden behandlar honom väl. 

Och vänta...lyssna noggrannt. På vinden. Det ljudet. En piano har stämt upp med trumpeten. Bryan Ruiz knackar på dörren till Berba-godset. I handen håller han en 700 punds vinflaska. De två själarna möts. Kameran sveper bort.