Ben Cove: Michael Owens väg borde ha lärt oss något


Jag älskade verkligen Michael Owen. Ögonblicket när han slog igenom blev jag förtrollad av honom.

Hans genomslag på den stora scenen var som en saga. Det var en pojke som slogs med de som var två storlekar större i männens värld, och det sas att att fick andra spelare att se ut som att de aldrig spelat detta vackra spel förut.

Intelligent, snygg, hängiven och otroligt talangfull – underbarnet hade allt.

Men om man snabbt spolar fram tiden till i dag då han meddelat att han lägger skorna på hyllan efter säsongen, och befinner sig i Stoke City's reservlag, är frågan: Gick allt för snabbt?

Gryningen i Michael Owens karriär var en allsmäktig fest av berömdhet och lycka. Cheshire-killen var bara 17 år när han gjorde mål i sin Liverpooldebut, i maj 1997. Bara ett år senare hade han vunnit guldskon i Premier League tack vare mål som detta, var en stjärna i VM 1998 med mål som detta och slutade tvåa bakom den store Zinedine Zidane i Ballon d’Or. 

Under tiden skrev han på multimiljonkontrakt med åtminstone fem kakmärken, köpte ett helt mansion till sin familj, vann den prestigefyllda BBC Sports Personality of the year och hade sina ben försäkrade till 40 miljoner pund.

Denna festliga gryning var tillräckligt för att få Gordon Ramsay att rodna. Men det var inte utan prejudikat.

40 år tidigare hade en 17-åring med namnet Pelé vunnit VM och universiellt erkännande genom en fantastisk insats i 1958-turneringen i Sverige.

Fyra årtionden senare hade Owens fart, balans och plundrande instinkter hamnat i rampljuset och gjort jämförelser med den störste fotbollsspelaren någonsin fullt realistiska.

”Owen är en man som ser ut som en pojke”, sa Pelé 1998. ”Han är en stor talang och kan bli en legend”.

Självklart vet vi nu att Owen inte kommer göra Pelé sällskap i historieböckerna som en av de största spelarna världen har sett. Han kommer faktiskt inte ens bli en av de största i sin generation.

Många kommer hävda att han pekade i det där första världsmästerskapet där hans orädda och råa utstrålning var fullständigt hypnotiserande. Men riktigt så var det inte.

2001 var onekligen hans karriärs säsong, Owen gjorde 38 mål. Han ledde Liverpool till en unik cup-trippel samtidigt som England kvalade sig till VM tack vare det hat-tricket i Tyskland. Grädden på moset kom när han slog Zinedine Zidane, Raül och Ronaldo i det årets Ballon d’Or-titel.

Det var så bra som det blev. Vid 21 års ålder var Owens karriär på väg att långsamt börja dala utför.

Skador hade blivit ett återkommande problem ända sedan han slet av korsbandet mot Leeds i april 1999. Resultatet var att formen sjönk. Det fanns tecken på att han var utbränd, den outvecklade kroppen klarade inte att tävla vecka in och vecka ut i den tuffaste ligan i världen.

Ingen hade någonsin påbörjat sin karriär på högsta nivån medan man fortfarande var tonåring, speciellt om det betydde att starta varje match i en säsong på 50 matcher. På 70- och 80-talet kunde man inte få en ordinarie plats förrän man var 21 eller 22. De sena tonåren handlade om att lära sig proceduren, rengöra skorna och att, om än oavsiktligt, låta kroppen växa och utvecklas i sin takt.

Men Owen var så bra som tonåring att han konstant hade ombetts spela tre eller fyra gånger i veckan sedan han var tolv, bland olika pojklandslags- Cheshirelagets- och Liverpools akademis uppdrag.

Lägger man till fyra års intensivt spelande i Premier League, FA-cupen, ligacupen, UEFA-cupen, stora internationella turneringar och väldigt lite ledig tid, då har man en cocktail av katastrof – och en talangfull ung man i sina tidiga 20 år, som egentligen skulle påbörja sin stora resa, men redan var slutkörd.

Owens tidiga genomslag hade slagit upp vägen för flera ynglingar i Premier Leagues kommande era. Helt plötsligt var managers över hela landet inte längre ovilliga att göra spännande unga talanger till en större del av deras startelva varje vecka – om Owen kunde hantera det, varför skulle inte andra yngre?

Vi såg snart den benige Rio Ferdinand och den finnige Joe Cole spela regelbundet i West Hams startelva vid 17 års ålder. Men om man ser hur deras två karriärer har fortsatt ser man att skador och utbrändhet har varit väsentliga problem. Lägg till högen av liknande före detta tonårsstjärnor som Alan Smith, Robbie Fowler, Francis Jeffers, Nick Barmby och den senaste Wayne Rooney, som är i sin topp just nu.

Rooney är kraftigare och gjord av hårdare grejer än Owen, men är illavarslande nära en tidig död.

Visst var det kul att se honom – a lá Owen – slå igenom på världsscenen vid EM 2004. Men hur mycket mer kan vi få ut av honom? Vid 26 års ålder har han just släppt en bok med titeln ”Mitt årtionde i Premier League”. Om inget mirakel sker lär det knappast komma en uppföljare 2022 med titeln ”Mina 20 år i Premier League”.

Dessa exempel borde vara varnande fall för framtiden – bara när vi behandlar vår talang varsamt, håller dem tillbaka längre och sätter mindre press på dem medan deras kroppar fortfarande utvecklas, kan vi se långsiktighet och få ut den fulla potentialen.

Jag älskade Michael Owen för allt han var och för den potential hans tidigare år lovade. Det fanns en tid när jag trodde att vi verkligen hade en ny Pelé i våra händer och det han levererade under tonåren gjorde inget annat än att spä på den hajpen.

Men vi slarvade bort den talangen. Låt oss lära av misstagen.

Ben Cove