Bale är en fantastisk spelare, men han förtjänar inte jämförelser med Messi och Ronaldo


I det ögonblick Harry Redknapp i veckan förkunnade att Gareth Bale är lika bra som Cristiano Ronaldo och Lionel Messi, vek sig Storbritannien i ett kollektivt gapskratt.

Jag började instinktiva att skratta skrockande också, men innan jag blev alltför överexhalterad drog jag i handbromsen och pausade, precis i grevens tid, för ett ögonblicks eftertanke. Det kanske inte är så dumt som det låter, tänkte jag.

Som ett skamlöst Arsenalfan/gammal spelare måste jag erkänna att det smärtar mig djupt att jämföra en rival från våra bittra konkurrenter i norra London med världens två bästa spelare. Sådana som jag borde avsiktligt avfärda pojken Bale som en endimensionell, inkonsekvent ytter som faller alldeles för lätt.

Men sanningen är att det inte är helt rättvist – förutom delen med att han filmar, så klart.

Hånen på jämförelsen med ”Ronessi” – kan jag kalla dem så? (Eh, nej, Ed) – är helt logiska. Här pratar vi om två av de mest talangfulla spelarna någonsin, jag menar verkligen någonsin, som både statistiskt sett och efter förmågan är i en helt egen dimension. Inte bara från Bale utan från mer eller mindre alla vi sett på en fotbollsplan sedan den där lille rultiga killen med blåvita strumpor dominerade Mexico -86.

De är båda häpnadsväckande allround som spelare som om 25 år eller så troligtvis kommer vara ihågkomna som de två största som fotbollsvärlden någonsin har sett – vilket flyttar ned Pelé och Maradona ett steg ner i podiet.

Är Gareth Bale i den nivån? Självklart inte.

Vad han har, och jag tror det är den poängen Redknapp försökte få fram, är potentialen att bli lika destruktiv som Ronessi (Jag kommer inte varna dig igen, Ed).

Hans snabbhet är, i brist på bättre ord, helt skrämmande. Det är inte Thwo Walcotts spela-ett-högt-spel-men-du-kan-aldrig-fånga-mig. Det är den mycket mer skrämmande jag-bryr-mig-inte-om-du-inte-har-bollen-jag-är-ändå-långt-mycket-snabbare-än-dig, och det är lika svårt att hitta som ett Sebastien Squillaci-framträdande.

Be vilken professionell fotbollsspelare som helst att ranka sina absoluta favoritspelare och Bale skulle aldrig nämnas. Jag behöver inte ens nämna att spelartyper som Paul Scholes, Andres Iniesta, Xavi, Andrea Pirlo och Zinedine Zidane är stereotyper av spelarnas spelare. Plus Ronaldo och Messi, förstås.

Dessa är alla fritänkande superintelligenta individer som kan dominera på en fotbollsplan, samtidigt som de uppfattas som konstnärliga hantverkare som de kan njuta av att titta på när de målar sina vackra bilder.

Bale är inte av samma prydliga ras. Han är en rå, kraftfull och väldigt snabb med en dundrande vänsterfot och även om det inte gör honom särskilt vacker att titta på, är hans kvalitéer fortfarande något som skiljer honom från sina samtida på ett effektivt sätt. Och på grund av detta känner jag att det finns många topklass-försvarare där ute som hellre ställs mot Ronessi än mot Bale. Och då pratar jag inte bara om Maicon (vad hände med honom, förresten?).

Bales förnedrande uppvisning mot den tidigare Interstjärnan 2010 bevisade att walesaren är kapabel att vara en lekplats mästare även på den största scenen. Tyvärr för Tottenham såg hela världen det – inklusive Real Madrid och Barcelona.

Medan Messis intensiva dribblande påminner mig om den överlädsna skolpojken som hade lekstuga med sina klasskamrater, är Bales förmåga att springa ifrån vem som helst och sedan sätta bollen i mål är också besläktad med den övelägsna skolpojken – men nu mer killen som var så överlägsen fysiskt att ingen kommer åt honom. Denna typ av överlägsenhet behöver inte avfärdas bara för att det inte är lika sexigt. Det är lika häpnandsväckande.

Vad man än tycker om hans brister, har Bale unika kvaliteter som gör att han är något rätt speciellt. Han gör fortfarande inte tillräckligt många mål och han dominerar inte matcher på det sätt han skulle kunna göra, men han har redan visat vad han är gjord av.

Baöes problem är att hans styrkor har ett bäst före-datum. Till skillnad från nu, kommer inte Bale kunna tillämpa turbon när andra redan nått full hastighet, när han är 30 år. Hans tid vid honnörsbordet har en tickande klocka.

Om jag var han skulle jag så snabbt som möjligt flytta till en superklubb innan det är försent. För innan han har häpnat oss med sina kvalitéer för en Champions League-gigant varje vecka, kommer folk alltid att skratta åt påståendet att han hör hemma i samma sällskap som Cristiano Ronaldo och Lionel Messi. 

Adrian Clarke