Varför att sparka Alan Pardew inte är en enkel lösning för Newcastle


90 minuter är en lång tid i fotboll. I lördags, var det precis hur länge det tog för att pratet om att sparka Alan Pardew skulle gå från en dum mediareaktion till något som alla i Newcastle med en öl i handen skulle prata om. Jag vet för jag var en av dom.

Ett Liverpool som saknade deras utmärkande frontman och med väldigt lite att spela för stod för den tyngsta förlusten som Newcastle har mött under nästan 90 år. Det var ett oförlåtligt framträdande som möttes av den vanliga dödliga kombinationen för tränare: burop, hån och massflykt. Det var inte den första stora besvikelsen för säsongen, men vid det här läget, utan massa spelare borta, utan någon Europa League bakfylla, utan några chockerande domarbeslut, och utan någon större tur att peka ut hos motståndarna, fick Alan Pardew slut på ursäkter.

Jonas Gutierrez och Cheick tiote, båda i sin sämsta form sen de kom till klubben, startade på mittfältet. Vurnon Anita och Yoan Gouffran, som båda var på väg tillbaka, fick stå över. Yohan Cabaye, lagets mest kreativa spelare, fann sig själv hämtandes bollen på nedre delen av egen planhalva, innan han slog iväg den framåt mot Papiss Cisse, en spelare som är lika effektiv på att behandla långbollar som en trafikkon med en måltavla balanserad ovanpå. Det har varit nästan 300 hörnor utan ett mål (seriöst - Demba Ba, oktober 2011); taktikerna ignorerar helt spelarnas individiella styrkor; och känslan hos spelare har stadigt blivit mer negativ desto närmare hotet om nedflyttning har kommit. Jag skulle kunna fortsätta.

Newcastle är inget dåligt lag. På papper är de till och med starkare än laget som blitzkriegade sig fram till en femte plats förra säsongen. Men nu är de handikappade av problem som ligger vid foten på deras tränare. Lösningen är då, till synes självklar.

Men det finns en hake. Det är inte ens åttaårs kontraktet som Pardew skrev på (då klubben åtminstone var tillräckligt listiga att skriva in klausuler som skulle säkra att en eventuell separation inte skulle leda till finansiell krasch). Haken sitter i hur klubben är strukturerad.

Den traditionella fotbollsmodellen är som följande: Man köper klubb, man tillsätter en manager, man skriver checkar, manager gör alla fotbollssaker. Det är lite som ett giftermål, men alla dina passiva aggressioner kommer ut i media istället för små post-its på kylskåpet.

I Newcastle är modellen annorlunda. Mike Ashleys namn är ovanför dörren (eller egentligen Sports Direct är, och det är ovanför absolut allting annat) och under honom är en kollektion av individer som alla har olika roller i att styra en fotbollsklubb, alla svarar bara mot Ashley själv. Graham Carr har hand om förvärvningar, Derek LIambias ser efter pengarna , och Alan Pardew behöver bara se till att de som är tillgängliga för honom ger resultat på planen. Så här långt är det bara en av dessa tre som inte sköter sitt jobb korrekt.

Att ersätta honom vore gott och väl, men problemen kring vem som ska ersätta honom bör inte underskattas. I kölvattnet av avskedandet av Chris Hughton, har Pardews relation med ägarna, hans facit av att ha arbetade väl med hans händer bundna och i slutändan att ha accepterat den modell han har fått jobba med, gjort honom till den ultimata kandidaten. Alla managers de hittar med ett långsiktigt mål, eller några ideér större än deras egna, utesluts direkt.

Listan på namn som skulle skickas runt om Pardew fått motta ett obekvämt samtal imorse är lika lång som bollarna hans lag spelat den här säsongen. Men den enda kandidaten som skulle fylla kriterierna att nå framgång utan att ens få kolla på ekonomin och värvningar är Roberto Di Matteo. Han tog över en grupp av spelare han inte hade signat själv, ändrade sin företrädares misslyckade taktik och frågade inte en gång att få jobba mer med ekonomin och värvningar. Managers som Rafael Benitez och David Moyes kan båda bli tillgängliga i sommar men de skulle båda bli försvagade av sin egen ambition.

Det är respektlöst mot vad Pardew lyckades med förra säsongen att märka honom som inget mer än en som bara säger ja och till slut blir påkommen, men framgången säsongen 11/12 har mer att göra med klubbens jobb som en helhet än hans visionära ledarskap. Newcastle United måste nu hoppas att det bara är en lite del som är trasig, hellre än att det är maskinen som gått sönder helt.