Slutet på den gyllene generationen? Du måste skoja


Fotboll ger oss så ofta sådana fantastiska stunder av förvåning och under att det kan kännas lite bortskämt at gnälla över de tråkiga momenten. Men jag ska göra det ändå.

2012/2013 års Premier League var, så långt underhållningen sträcker sig, i jämbörd med att ta en promenad i en övergiven mattfabrik. Manchester United har säkrat titeln så tidigt att de kunde lägga den under julgranen, ungefär 12 lag gjorde något nytt och kämpade för nedflyttning, och vi stackars åskådare fick nöja oss med inget annat än en kamp om fjärde plats på sista dagen. Det är sportens jämförelse med att kolla på en VHS i badet för att det var slutsålt på bion.

Ändå, det är spelarna du får tycka synd om. Så frustrerade var de över den oändliga strömmen av mediokert spel de serverade, att de började bitas, sparkas, förödmjuka och twittra varandra bara för att överleva. Har du någonsing varit så uttråkad att du stoppar in ett grishuvud i din lagkamrats skåp? Glen Whelan har varit det, den stackars lilla sparveln.

Faktum är, så trötta på fotboll är de, att halva Premier League beslutade att packa ihop för gott igår. Paul Scholes, Phil Neville, Michael Owen, även Jamie Carragher - en man så tidslös och anpassningsbar att om du spårar hans släkt tillräckligt långt bak i tiden kommer du till ett race bland lerfigurer - orkar inte längre. Likgiltigheten spred sig till och med utomlands, med David Beckham på väg mot ett decennium av välgörenhetsmatcher och Mark Van Bommel som lämnar ett lika stort avtryck på modern fotboll som han gjorde på Dusan Tadics vrist.

Kommer de alla att saknas? Troligtvis. Kommer vi spendera sommaren som saknar någon större turnering fyllt av prat om hur briljanta de var? Säkert. England kanske inte har de mest tekniskt begåvade spelarna eller den bästa träningsinfrastrukturen, men vi är fortfarande världsledande när det kommer till att glorifiera vår egen medelmåttighet.

Det är inte för att säga att någon av dem är dåliga spelare, självklart. Mellan dem kan de visa på Premier League titlar, Champions League titlar, eller det faktum att de är relaterade till Gary Neville att vittna om deras fantastiska karriärer. Men det tråkiga faktum kvarstår att ingen av dem lämnar fotbollen det arv de såg ut att göra för runt 15 år sedan.

Ta Paul Scholes som exempel. En av de bättra mittfältarna som landet någonsin har producerat, han är utan tvekan den spelare som bidrog mest till Sir Alex Fergusons oräkneliga framgång hos Manchester United. Men han spenderade de två, säkert tre, senaste säsongerna dragandes omkring på planen som en bilmekaniker som vunnit en "bli spelare för en dag" tävling. Hans utmärkande ögonblick i en Englandströja? Då han var spelaren som återkommande klämdes in i truppen på konstiga positioner för att försäkra att laget hade så många stora spelarnamn med som möjligt i spelprotokollet. Vi har hört det om och om igen hur mycket landslaget behövt en tempokontrollerande spelare som avger lugn på mittfältet. Det visade sig att de hade en men spelade honom som vänster yttermittfältare.

Det fanns också en tid under det senaste decenniet när det var, rättvist, föreslagit att Michael Owen var den bästa målgöraren i världen inom fotboll. Två fantastiska framträdanden i VM, ett karriärsdefinierat framträdande i FA Cup Finalen, en stor övergång till Real Madrid... och det slutade med 17 minuter utanför bänken för Stoke under en säsong där han mönstrade ett ensamt mål. Han är 33 - vid den åldern, gjorde Raul 20 mål för Schalke och Shearer och Rivaldo passerade båda 30 målsstrecket. Skador spelade visserligen in, men med all förväntan har det följt med i Owens karriär, han lägger av när han bara gjort fler än tio mål på en säsong vid tre tillfällen sen han vann Ballon D'or 2001.

Den tråkigaste berättelsen av alla dock, är den om Carragher. Ett genombrott i Liverpool vid 18 års ålder, var han mannen som skulle leda Liverpool tillbaka till glansdagarna. Glöm favoriten i alla rubriker, Steven Gerrard, Liverpool har alltid varit byggt på en stabil defensiv grund. Men manager efter manager har kommit och gått från Merseyside klubben och misslyckats att bygga upp en stark vägg kring hans alarmerande kantiga haka. De har fått en enstaka cup här och där, men när Carragher gjorde sin debut 1998, hade Liverpool 18 titlar mot Manchester Uniteds 12. Nu ligger de efter med två. 38 kaptener i England på 17 år berättar sin egen historia väl. Det är bara två fler än Wayne Bridge.

Sen såklart är det David Beckham, som oavsiktligt ger oss det bästa möjliga exemplet på problemet som helhet. Han var en bra spelare, en väldigt bra spelare faktiskt, men han har på något vis blivit den definierande bilden av det moderna spelet genom att göra en handfull av dramatiskt timeade mål. Hans arv kommer leva vidare i hundratals år, även om ingen riktigt kommer kunna berätta varför han förtjänar den statusen. En global ikon kliver av från planen, han var lite mer än Leytonstones svar på Nolberto Solano (dock med mycket bättre hår).

Scholes, Carragher, Owen och Beckham har verkligen förtjänat deras tillbakadragande. Jag är bara inte riktigt säker på att de förtjänat sin status.

Läs fler av Adams kolumner.