Låt oss glädjas åt en oegoistisk final för folket


Halleluja. Vi har en folkets final, utan förlorare, en vi-bryr-oss-inte-om-vem-som-vinner-de-är-båda-underbara final.

Ok, det räcker, men ni förstår vad jag menar. Vilken uppiggande, underbar eftermiddag den 24 februari kommer att bli.

De flesta som är neutrala kommer givetvis hålla på "underdogsen" i Bradford City, men skulle deras märkliga mirakelkrafter ta slut på den heliga gräsmattan, kommer du inte finna många fotbollsföljare utanför centrala Cardiff som gråter sig till sömns vid synen av Ashley Williams som lyfter Capital One bucklan heller.

Finalister på Wembley kommer inte mer ödmjuka än vad lagen Bradford City och Swansea City gör. Sky Sports borde kalla sin täckning av matchen "Osjälvisk Söndag". 

Michael Laudrup och hans mannar har inte kort om pengar - och om de vinner, förlorar eller spelar oavgjort bör de vara de första i baren på Wembley - men attityden, kaxigheten och bortskämdhet som fördärvar så många Premier League lag är skönt nog helt frånvarande.

Från den härliga mannen Ladrups H&M kläder och kyliga approach, vidare till stjärnan Michu's uttalande att trots erbjudanden propagerar för att han lever drömmen i Swansea, vidare till Angel Rangels's midnattsmacka för att mata stadens hemlösa, så vet du att genom att se och lyssna på dem, att den Walesiska sidan har deras fötter stadigt på marken.

Och det är därför, och likväl deras typ av fotboll är så populär.

Bradford City's spelare kommer också från ett helt annat ställe. Yorkshire, också ett ställe där de likt oss måste kolle deras bankkonton varje månad för att se så de inte överspenderat, där de samåker till jobbet i ett försök att dra ner på kostnader, där de måste spara om de ska unna sig en ny bil.

De bor på ett ställe där de själva måste boka tid för att få träffa läkare eller tandläkare, där de måste köpa sina egna skor, där de måste hålla reda på sina egna barn på eftermiddagen så att deras respektive kan gå på jobbet.

Bradfords spelare lever i verkligheten. Och nu, som deras tränare så uppspelt beskrev, så är de helt plötsligt i ett drömland.

Kan Bradfords uppnå det omöjliga genom att vinna Liga cupen? Jag tror att de kan.

Talangmässigt och tekniskt så är det en ocean av klass mellan sidorna men trycket ligger helt på Swansea, och det kan ha en konstig, strypande effekt på spelare som trivs i friheten av att kunna uttrycka sig själv.

Inför matchen, kommer Swansea vara noggranna med att påpeka att Bradford inte ska underskattas, och det kommer de inte göra heller, men människor är som vanligt och den lilla retgubben på axeln kommer hela tiden påminna dem; Vi ska vinna! De spelar i andraligan! Andraligan för guds skull! Vi måste vinna!

Swanseas förberedande kommer vara noggranna, men den outtalade pressen av att veta att du är förväntad att vinna, och vinna ordentligt, betyder att nerver kommer skaka på insidan.

Underskatta aldrig en motståndare från en lägre division i fotboll heller.

Efter att ha halkat ner från de höga höjderna i Arsenal blev det en ögonöppnare för mig att se precis hur mycket det betydde att vara en professionell fotbollspelare för några av mina lagkamrater i Southend United, Carlisle United och Stevenage.

Med det hänsynslösa slutet på säsongen, uppehåll och eventuellt slutspelat helt och hållet, aldrig långt borta från spelarnas tankar, sitter självgodhet sällan i. Om jag är ärlig så var önskan att förbättra sig som fotbollsspelare aldrig större och starkare desto längre ner i seriesystemet jag kom.

I en intervju jag hade med Bradfords målvakt Matt Duke förra veckan fick jag en bra inblick i hur de tänker.

"Jag har sett varje match som ett sätt att utmana mig själv. Jag ser fram emot att möta de här stoa lagen och alla storspelare, vetandes att det är en chans att visa vad jag är kapabel till. Du kan bli skrämds. Arsenals spelare är bara vanliga personer som resten av oss. Om något så kanske de är ännu mer oroliga över att möta oss än vi är över att möta dem då de inte är van vid lika opolerad och slumpartad fotboll som vi är. Vi njuter av det."


Och där har ni det i ett nötskal. Bradford kanske inte är lika skraj som Swansea är då dagen infaller.

Om Bradford City kan undvika att nerverna sänker dom, om de kan använda sin våldsamma hunger att imponera och använda det på rätt sätt, om de springer tills de stupar, om de kan använda den speciella kamratskapen som finns i lägre ligor och bundit dem tillsamans, kan de definitivtt rubba Swansea City.

Jag säger inte att det kommer att hända, bara att nu när Bradford är i "Drömlandet" så kan resan tillbaka till verkligheten bli uppskjutet lite längre än väntat.

Det är en historia som kommer göra den här finalen för folket.

Adrian Clarke