Beklagar John Terry, dina landslagsdagar är över


Detta var ur vissa aspekter, en bra vecka för en av fotbollens mest splittrade figurer att annonsera sin vilja att återkomma till det engelska landslaget. Med bitskandalen som tagit alla rubriker likt en hungrig björn, blev "John Terry erbjuder att återgå till landslaget" historien knappt uppmärksammad inför helgens Premier League omgång. Det här var ett ovanligt bra PR beslut av den forne landslagskaptenen, som lyckades undvika missljudet av dovt skratt och trött jäspande som uttalandet hade genererat under någon annan tid under säsongen.

"Erbjuder" är ett konstigt ord att använda i den här kontexten, då det föreslår att Terry på något vis har avgörandet i sina egna händer i ett avgörande som bara han bryr sig om. När Terry tillkännagav sitt tillbakadragande från landslaget för sju månader sen var det knappt någon som sörjde. Det beslutet, dock, kom just innan FA dömde honom skyldig till rasistiska uttalanden till Anton Ferdinand. "Tillbakadragandet" var mer en förebyggande åtgärd, ett försök att få lite kontroll på situationen; Terry, med stor säkerhet, hade likväl lämnats utanför engelska truppen ändå på moraliska grunder (eller för anledningar rörande PR - konceptet som tydligen har ersatt moral i dagens samhälle).

Det faktum att Terry hoppade innan han blev knuffad gör ingen större skillnad på hans position nu. Föreställningen att han på något sätt undanhåller något från landslaget - att han är i en position att erbjuda något - är skrattretande. Den febrila efterfrågan på John Terrys återkomst till Englands landslag existerar inte utanför John Terrys (och, ok, kanske Frank "Frankie Lampard" Lampards) huvud.

Allt ståhej kring Ferdinand händelsen kan ha passerat, men det kommer inte ha glömts i korridorerna i Wembley. Utsikterna kring att en omtalad engelsk spelare - inte mindre Englands kapten - rasistiskt hånar en professionell kollega skulle sända kalla kårar längs ryggraden på FA chefer genom historien. Om sporten verkligen är på väg mot en ny strid mot återkommande nyrasism (och det har varit tillräckligt med händelser de två senaste åren som visar på möjligheten), skulle en ny inbjudan av Terry till landslaget sända ut helt fel meddelande till de som vill befästa jämställdheten i hjärtat av fotboll.

Även om man bara ser till rena fotbollstermer, är det svårt att motivera Terrys självbild som en potentiell räddare. 32-åringen har bara startat i tre matcher i Premier League sen nyår - ett lågt antal även om man räknar med Rafael Benitez's rotation på laget. Hans inflytelse på Stamford Bridge har minskat markant den här säsongen, med David Luiz som etablerat sig själv som både grundbulten i försvaret och lagets naturliga ledare. Det är även troligt att Terry hade startat ännu mindre matcher om inte Gary Cahill - arvtagaren till Terry enligt många - inte hämmats av skador. Terrys uttalande, har då, blivit gjort från en position av svaghet, inte styrka.

Det finns gott om alternativ för Roy Hodgson, även i Cahills frånvaro: Phil Jaielka har haft ännu en tyst, framgångsrik säsong; Joleon Lescott är en pålitlig spelare; Phil Jones har gjort det bra som mittback för Manchester United de senaste veckorna; och både Chris Smalling och Steven Caulkner ser bra ut för framtiden. Det är knappast ett stort hål framfår Joe Hart som desperat måste fyllas.

Och sen är det Rio Ferdinand, vars vara eller inte är tveksamt efter hans tillbakadragande från truppen inför VM-kvalmatcherna mot San Marino och Montenegro i mars. Hans fortsatta involvering skulle än mer minska chansen för en trolig återkomst för Terry.

Om Terry tror att Hodgson är desperat att följa upp lidandet kring Ferdinand karusellen med ännu en mittbacksroulette, har han säkerligen fel. Likaså, är utsikterna för att FA ska rulla ut röda mattan för Terrys återkomst i kölvattnet av (Anton) Ferdinand händelsen otänkbara. Försvararen har kanske inte insett det, men tiden har förändrats sedan hans vanärade pseudo-pension från landslaget.

Ledsen John, men budskapet är tydligt, vi är helt enkelt inte särskilt förtjusta i dig.
 

Jack Lang