Titta: Träningsmatchen som är väl värd att titta på



Med sommarspelens succé bakom ryggen och en ny spännande Premier League-säsong framför oss, har Englands träningsmatch mot Italien på ett obemärkt sätt närmat oss – det är lite som att servera någon en flottig cheeseburgare direkt efter en oxfilé och precis innan glassen dyker upp som efterrätt. Ändå är detta en match som faktiskt är värd att kolla på. Denna vecka kan vi få reda på vad Roy Hodgson har på gång till oss över de kommande två åren.

Hodgson fick beröm för sin sommar, och det var välförtjänt sådan. Han lyckades inte ge oss stunder av nationell stolthet, som Mo Farah och hans vänner, men han såg i alla fall till att vi fick behålla vår värdighet och slapp skämmas. Under en kort tid, med en ofattbar press och utan ett gäng nyckelspelare, fick han England att vara extremt medelmåttiga. Det finns fotbollssupportrar i Frankrike som skulle drömma om att följa ett extremt medelmåttigt landslag. Det finns absolut inget fel med två djupdykningar av fyra när det inte finns tid att förbereda för något bättre. England stövlade sig igenom gruppspelet som en brevbärare en regnig onsdagmorgon, med huvudet böjt och blött in på bara skinnet, men trotsigt lyckas genomföra jobbet. Men sommaren är över nu och vi kan höja förväntningarna.

Hodgson står inför ett vägskäl. Tänker han plöja vidare genom våta gator utdelandes brev, eller sträcker han sig efter något bättre? Vi kan bara be att det är det senare. Hodgson kan inte gå in i VM-kvalet med fotbollen vi spelade i sommar. Att göra så vore inte bara en pinsam förstärkning av våra mentala begränsningar, det skulle vara ett fundamentalt slöseri på allas tid. Denna sommar var England för rädda att passa bollen och för timida för att röra på sig. De byggde upp väggar och gömde sig bakom dem samtidigt som man bara bröt ut för att slå långbollar uppåt i hopp om att träffa Andy Carrolls skalle eller att någon skulle ramla över den. Det är inte tillräckligt bra.

Det fanns tecken i Storbritanniens spel under sommarspelen, om man tittade tillräckligt noga, på spelare som var redo att passa bollen snabbt och intelligent. Givetvis var några av dem walesare, men i Tom Cleverly, Scott Sinclair och Daniel Sturrige har England spelare med teknisk talang och fart. Hodgson behöver tygla den talangen, vilket innebär att skydda den med en tight defensiv men samtidigt tillåta den att blomma på andra sidan planen. Han kommer måsta släppa sin tillförlit på 4-4-2/4-4-1-1 och ändra till något fräschare. I korthet: Han behöver vända ryggen till allt han kan och tror på.

Med största respekt för båda klubbar, det här är inte Fulham och det här är inte West Bromwich Albanion. England spelar inte i första hand för att undvika nedflyttning vilket innebär att en mittenplacering är lika med succé. Det finns tillräckligt med potential att bygga något betydligt mer ambitiöst än så. Det här är inte ännu ett rop för att ”vara mer som Spanien” eller att ”imitera Tyskland”, nej, det är helt enkelt en önskan att vara modiga. Om England går ut mot Italien i morgon med en intention att flytta runt bollen, samtidigt som man gör det med en intelligens vi inte sett i den vita tröjan på många år, då kommer resultatet, hur det än går, att vara irrelevant. Det kommer vara tillräckligt för att veta att Hodgson försöker skapa något bättre och jag kommer kämpa för att försvara honom till jordens undergång. Med det menar jag att jag kommer vara snäll mot honom på Twitter.

Men om England kliver ut på planen på onsdagskväll och spelar med huvudlösa långbollar på Carroll som ett desperat sätt att rensa i brist på inspiration och strategi, då kan vi lika gärna skriva av de kommande två åren och fokusera på klubblagsfotbollen. Jag vill inte skriva under på det.

Iain Macintosh