Landslag: Nu tar England över!


Nu ska jag inte överdriva. 

Men sett till Englands prestation mot Italien i Bern i onsdags kväll, så finns det anledning att se ljust på framtiden. Eller, vi har i alla fall anledning att tro att vi äntligen kan få ett landslag som inte sviker oss, gång på gång. 

Ja, jag vet hur underligt det är att fokusera på England och internationell fotboll nu när ligan drar igång. Jag vet faktiskt inte riktigt vad det är som händer. Förra veckan klagade jag på irrelevanta landskamper och ville bara se matcher som verkligen gällde något. Men den oväntade segern mot Italien fick mig att se saker annorlunda. 

Trots bara någon dags förberedelse, så lyckades Roy Hodgsons experimentella startelva visa upp något mer än det som brukar identifiera landslaget (hårt arbete, solidaritet, tempo, aggressivetet), nämligen tålamod, företagsamhet och briljans. På något sätt var laget starkare, modigare och mer vågade – och då pratar jag inte om de där hemska, röda shortsen. 

I de två senaste stora turneringarna, och i de flesta viktiga kvalmatcher, har Englands taktik varit enkel: se till att inte förlora. Det har också gjort att England förlorat få matcher och är rankat trea i världen. Men samtidigt har landslaget inte nått semifinal i någon stor turnering under det nya millenniet. På grund av den här strategin har spelarna gått ut i matcher mot Sydafrika och Ukraina med helt fel inställning. Det har synts tydligt på planen. Från backarnas passningsspel till målvaktens rensningar. Från mittfältarnas sätt att lämna över ansvaret på en annan, till anfallarnas ovilja att ta risker, att utmana, att prova ett distansskott. 

Som det såg ut mot Italien, verkar det som om inställningen har förändrats. 

De sex anfallsspelarna såg ut att vara mer flexibla. Inte i betydelsen "jag har ingen aning om vad jag ska ska göra, så jag bara springer omkring och viftar på armarna och hoppas att jag får bollen" (som Wayne Rooney mot Italien och Ukraina i EM), utan på ett instinktivt sätt. Ett sätt som vi inte sett sedan Terry Venables 1996.

I onsdags drev Adam Johnson förbi ytterbackar, Frank Lampard spelade lugnt och stabilt och Tom Cleverly spelade hela tiden...smart. Han hittade öppna ytor och ett tag visste italienarna inte vem de skulle markera. Plötsligt passade England bollen bättre, hittade ytor, tog chanser utan att känna att man riskerade något. 

Den största anledningen till den förändringen handlar om identiteten hos Englands defensiva mittfältare. Den rollen har blivit den viktigaste i modern fotboll. Ta EM 2012 som ett exempel: se hur Xavi och Busquets kontrollerade Spaniens mittfält. Se på hur Pirlo och De Rossi gjorde samma sak i Italien. England saknade, trots Scott Parkers inställning och Steven Gerrards skicklighet, någon att luta sig mot. England saknade en Michael Carrick. 

Vi får i framtiden säkert veta varför Carrick nobbade landslaget så länge. Just nu känns det väldigt tråkigt att en så smart passingsspelare gjort så få landskamper för sitt England. I Bern, där han gjorde sin första landskamp på två och ett halvt år, var han suverän. Men det handlade inte bara om hans individuella prestation. Hans egenskaper ledde till att England spelade med mer tålamod än på mycket länge. 

Få engelsmän – undantaget kanske Jack Wilshere och Paul Scholes – kan bestämma tempot på det sättet som Carrick gör. Han gör det tack vare en mix av intelligens och teknik. Han sprider lugn omkring sig. I onsdags visade han stort tålamod och därför kunde hans lagkamrater hitta kreativa lösningar. Och, dessutom vann ju England matchen. 

Vi har sett framsteg som de här tidigare och jag säger inte att vi kommer vinna VM 2014. Jag skulle faktiskt tycka det är okej om Hodgson satsar på Gerrard och Lampard framför Carrick och Cleverley i kvalmatcherna mot Moldavien och Ukraina. Men jag hoppas på ett landslag som det vi såg i onsdags. Om Jermain Dafoe hade fullföljt James Milners crosspassning i slutminuterna hade England gjort ett mål likt det Carlos Alberto gjorde i VM 1970. 
Okej, nu kanske jag överdriver igen. Men så blir det när man plötsligt får anledning att drömma igen. Viva Roys revolution. Min låt oss hoppas att han gör sig av med de där hemska, röda shortsen.  

Ben Cove