Ingen Rio i Rio


Det borde inte ha behövt sluta så här. Nästan 15 år efter att Rio Ferdinand gjorde sin debut för England ser hans internationella karriär ut att vara över vilket stänger möjligheten att en sista gång få representera sitt land i backlinjen. Kanske skulle han ha varit med i EM, kanske borde han fått sin chans att dra sig tillbaka när han var på topp. Men Gary Neville har rätt. Han sa det inte med så många ord, men Ferdinands tid är förbi.

Detta är ingen reflexmässig reaktion på hans misslyckande att hänga på Gareth Bale i lördags. Det finns stora spelare som misslyckats att hänga på Bale. De som kritiserade Ferdinand i helgen har uppenbarligen glömt hans framträdande mot Liverpool förra veckan. Men häri ligger problemet. Ferdinand vred inte tillbaka tiden på Anfield, han bara pausade den lite. Han blev skadad tidigt i första halvleken, linkade sig in vid halvtidsvilan, rörde sig så lite som möjligt i andra halvlek och lutade sig tillbaka på sin erfarenhet för att röra sig rätt och frustrera sina motståndare.

Vissa spelare är så skadebenägna att de kan dra en muskel bara genom att löpa åt ett annat håll. Ferdinand är så skadebenägen att han kan dra en muskel bara genom att tänka om. Med ett försiktigt matchande som innebar att han spelade max fyra matcher i månaden, tog han sig upp i 38 tävlingsmatcher förra säsongen. Det var hans högsta antal sedan 2008/2009, vilket i sig också var en skadefylld säsong. Man måste gå tillbaka till 2007”008 för att hitta en säsong där Ferdinand gjorde fler än 30 Premier League-matcher. Han kan lyckas hålla sig tillräckligt fit för att vara en del av Englands VM-kval, men om Roy Hodgsons lag lyckas ta sig till Brasilien – vilket skick kommer då Rio att vara i? Han kommer snabbt närma sig sin 36:e födelse dag och han kommer, med all sannolikhet, att röra sig som om han bott på ålderdomshem.

Det är aldrig lätt att tappa en stor spelare inför en stor turnering, men det är ännu svårare när det är en försvarare. När till och med hans egna tränare har tvivlat på hans förmåga att kunna spela match var tredje dag, då blir valet ganska enkelt. Ögonblick av individuella geniala prestationer kan dölja en anfallares ovana med sina kollegor, men det finns inget utrymme till det hos de fyra längst bak. Det måste vara kommunikation, tillit och sammanhållning. Det tar tid för en backlinje att hitta rätt. Gary Cahill, Phil Jaglielka, Joleon Lescott och de unga mittbackarna som är på väg upp förtjänar den tiden, de förtjänar en ärlig chans. Ferdinand har haft sin tid. Att avfärda hans skadeproblem och bara hoppas att han ska bli mer motståndskraftig med åldern är varken rättvist mot dem eller mot laget.

Om det inte hade varit för John Terry-debaclet, kanske Ferdinand skulle ha haft sin höjdpunkt. Kanske har dock Neville rätt i att åter peka på Ferdinands närvaro på slutet. Han spelade bara tre gånger under Capello under hans 18 månader som förbundskapten och hans senaste tävlingsmatch var tolv månader före Hodgson kom in. Han har fortfarande hög klass i sig, men han är inte tillräckligt stabil för att man ska kunna lita på hjonom.

Det är en stor skam att en så utmärkt och beprövad spelare bleknar bort. Men det skulle vara ännu större skam att välkomna honom tillbaka och låta honom äventyra hans nations chanser till VM-kvalificering. Det är dags för ett värdigt avslut. 

Iain MacIntosh