Farväl John, dragplåstret för Englands era av ansvarslöshet


I söndags kväll drog vi nog alla en lättnadens suck när nyheten om att John Terry till slut beslutat sig för att det var tillräckligt och slutade med internationell fotboll.

De oerfarna kanske blev chockade över nyheten, resten av oss kunde med ena ögat på kalendern över FA:s rättegång bara konstatera faktum med ett ”jaha” på samma sätt som när man automatiskt försöker ta ett extra steg när man tagit sig till en trappas botten

Med bara ögonblick kvar innan FA:s rättegång för de påstådda rasistiska attackerna på QPR:s Anton Ferdinand, ser Terrys beslut bara ut som att han själv hoppar precis innan språngbrädan ska dras bort under honom.

Om han verkligen kommer finnas skyldig och lär få en spottstyver i böter och ett fåtal matchers avstängning – hade det klart hårdaste straffet från FA varit att stänga av honom från den internationella scenen. De har nu förnekats den makten; som ett olydigt barn som försöker hävda att han inte ens ville ha den där glassen som du nu hotar att beröva barnet på.

I hundratals år framöver kommer historier att ägna hela sektioner på museum åt John Terry. I vad som kommer läras till skolbarn som den bisarrt underhållande, men moraliskt bristfälliga ”Why always me?”-eran av fotboll, kommer det vara en gigantisk bronsstaty av honom vid ingången. Hans ansikte kommer vara på broschyren, souvenirshopen kommer sälja John Terry-pennor och man kommer kunna posera i matchkit med John Terry och den Champions League-titel som andra människor vann åt honom.

Detta beror, rätt eller fel, på att själva sinnesbilden av en fotbollsspelare på 2000-talet kommer vara en man med mer pengar än känsla, en man som lever sitt liv mer efter sina frestelser än sina talanger, som lever en livsstil anpassad för piloter, filmstjärnor och bankinvesterare, med mognad som en orolig tonåring.

En flaska Bonninger till frukost, lite nudlar till lunch och sedan hellre köpa ett nytt hus för att det är lättare än att lära sig bädda sängen.

Bubblan de i sportens topp lever i nu är så avskild från verkligheten att deras enda andra yrkesval skulle vara att iklä sig clownsmink och terrorisera människorna i Gotham City. John Terry hade kunnat bli synonym med försvarsspel, ledarskap eller att vinna saker men kommer i stället alltid att bli ihågkommen som den kille som sa och gjorde några otroligt tvivelaktiga saker mot sina kollegor och deras bättre halvor.

Bobby Robson sade en gång om sin transferpolicy att han ”inte bara köper bra spelare utan även bra människor”, och om FA och Englands fans i stort kommer fortsätta ta landets kapten som en så stor grej, då måste man se till att den positionen aldrig hamnar hos någon så moraliskt splittrad igen. Lycka till med det, grabbar.

Adam Clery