En hyllning till damfotbollen



Gary Lineker har summerat damfotboll med träffsäker mening: En sport där 22 spelare jagar en boll i 90 minuter – och som USA alltid vinner.

En snabb blick på prispodiet i London gav honom rätt.

USA vann guld för fjärde gången i rad – och det femte sedan damfotbollen fick en plats i sommarspelen 1996.

 

I dag är damfotbollen ett uppskattat event under ett sommarspel. Supportrarna får alltid se spännande dueller mellan två lag – och det blir bara jämnare och jämnare mellan alla landslag för varje sommarspel som avverkas.

 

Oförutsägbart är ordet som kanske beskriver årets sommarspel bäst – i alla fall fram till finalen.

Frankrike dominerade och gjorde sex mål under de två avslutande gruppmatcherna – bara för att sedan få guldhoppet smulas sönder av Japan.

England forcerade fram i gruppspelet – men orken tog slut när det väl gällde.

Kanada lyckades precis ta sig vidare från gruppen men föll sedan i en underbart spännande semifinal mot den slutliga vinnaren USA.

 

Men i dag är det inte många som kan säga att USA inte är en värdig vinnare. Deras trupp lyste av kvalitet. Hög klass rakt igenom hela startelvan; från den suveräna målvakten Hope Solo, försvararen Christie Rampone, mittfältaren Carli Lloyd till de fräna anfallarna Alex Morgan och Abby Wambach.

 

För några år sedan var det otänkbart att damfotboll skulle fylla den klassiska arenan Wembley. Men i detta sommarspel fylldes läktarna – och 80 000 människor lyfte bland annat England till en seger mot Brasilien.

 

När herrfotbollen kantats av politik och snorkighet – har damfotbollen hittat en bättre, och mer uppskattad, attityd som går hem hos alla.

Det börjar också bli allt mer stjärntätt.

Brasiliens Marta fortsätter att briljera, men hamnade tyvärr ofta långt ner i planen då mittfältet inte klarade av att hålla samma klass.

Spelaren bakom Japans succé var Homare Sawa. Den briljanta mittfältaren drog hela tiden i rätt snören och glänste mer och mer för varje match som gick.

Sedan får man inte glömma USA:s Hope Solos fina blick för spelet, Steph Houghton som stod för ett felfritt försvarsspel för England eller duon Christine Sinclaires och Melissa Tancredis sylvassa anfallspela för det rödklädda Kanada.

 

Damfotbollen förtjänar en ännu större publik än vad den fick under sommarspelen.

Det är hela tiden tuffa matcher, skiftande matchbilder och väldigt dynamiskt.

Det är något som herrfotbollen inte alltid lyckas med – och som bör rendera i ett större intresse för damernas sätt att utöva sporten.

 

Jack Lang